Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Från bokhyllan - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Esseintes tycks alldeles höra hemma i Prousts
odödliga galleri av fantastiska personer; ändå
skildrar Huysmans honom på ett helt annat
sätt än vad Proust skulle ha gjort. (Man kan
gott säga: än vad Proust gjorde, ty samma
person lär ha stått modell för des Esseintes och
baron de Charlus; i sin gestalt har Huysmans
dock skrivit in så mycket av sitt eget inre, att
intrycket blir helt olika det man får av
Proust-figuren.) Proust excellerar som ingen annan
författare i världslitteraturen i den
psykologiska analysen med tonvikt på
sinnesintrycken, medan Huysmans, som förvisso sysslar
nog så ingående med samma område, aldrig
stannar i detta utan går vidare in till djupare
själsliga och andliga realiteter.
Det ligger för många, kanske för de flesta,
nära till hands att med en axelryckning
avfärda den degenererade des Esseintes som ett
estetiskt experiment, ett kuriosum, som saknar
varje djupare intresse. Detta vore dock ett för-
hastat omdöme: det finns många vägar fram
till upplevelsen av tillvarons djupare realiteter.
Att des Esseintes’ väg inte är särskilt
rekommendabel, torde man väl i allmänhet kunna
enas om, men det vore meningslöst att
förneka, att degenerationen verkligen är ett
problem för vår tid i minst lika hög grad som
för Huysmans’. Den blaserade människan, för
vilken sensationen upphör att vara sensation,
är en endast alltför bekant företeelse. Men det
är märkligt att konstatera, att den väg, som
synes föra längst bort från de djupa
livskällorna, i själva verket på ett hemlighetsfullt
plan ofta för fram till dem. Så är fallet med
des Esseintes-Durtal: genom själva det
måttlösa överkultiverandet av sin estetiska
uppfattning blev han i stånd att nås av ett budskap,
som förvisso är ett och detsamma, men som
just på grund av sin fullkomlighet äger en
oändlighet av uttrycksmöjligheter.
Gunnel Vallquist
BOKRECENSIONER
DEN ANTIFUNKTIONALISTISKE SANDGREN
Gustav Sandgren: Röst. Bonniers 1947. 5: 50.
Den "gammalnya" synagogan i Prag, som
är känd för sin kyrkogård, borde vara känd
också för sina vackra gotiska kryssvalv i vilkas
eko stadens buller verkar så avlägset som om
det vore Medelhavets brus i en snäcka. Det är
nämligen något eget med dessa valv. Från
krysset är dragen en femte ribba som en
median mellan två av de bärande fyra, ner
mot gördelbågen mellan valven. Den fyller
ingen arkitektonisk funktion, har ingen annan
mening än att vara det femte hjulet under
vagnen — eftersom Moseböckerna är fem och
medeltidens byggmästare bara kunde bygga
efter evangelisternas fyrtal eller helgonens
mångfald. Ribban är en protest, en
egendomligt maktlös och funktionslös sådan, och vid
denna femte ribba skulle jag vilja likna Gustav
Sandgren, som nu i bok efter bok ropat inte
bara "Varde ljus!" utan till på köpet "Och så
skedde", fast vi just ingenting kunnat se.
Medan vi tycker att livet är mycken möda och
bekymmer (fast det har sina sidor), att Europa
och världen raglar, att ett lika dunkelt som
oåtkomligt vanstyre råder, tröttnar inte Sand-
gren på att upprepa att livet borde vara enkelt,
alltså är det enkelt. Och si: det vart enkelt!
Det innebär inte att han är blind för mörkret,
tvärtom ser han det ganska väl och är enligt
min mening bäst när han inte tittar bort från
det. Men det ljus han envisas att tända om och
om igen i denna blåsiga natt är, om inte just
en talgdank, i alla fall ett bra nog flyktigt
ljus-Han är gripen av idén om ett evigt
lyckomoment, och man får samma intryck av detta
som av vissa troendes bemödanden att beskriva
himlen. Den femte ribban — eller låt oss
säga-det femte revbenet — är Eva och idealet ett
evigt älskande i olika miljöstämning, t. ex.
"Välj ut en bergsrygg, inte alltför kal" eller
"Sök ut en strand i julis varma tid" eller "Gå.
in i åkern där den står som högst". I detta
utmynnar diktsamlingen.
Den börjar emellertid — och fylls till
hälften — av en mastodontisk hatdikt mot
samhället med insprängda visioner av samma
omöjliga idyll. Sandgren har här försökt sig i
mera-"40-talistiska" tongångar, tycks det, och
resultatet har blivit så groteskt att det är gripande.
Det är inte gripande på något av de sätt
147
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
