Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
NITTIOTAL
Staffan Björck: Verner von Heidenstam.
Natur och Kultur 1947. 3:50.
Carl Fehrman: Oscar Levertin. Natur och
Kultur 1947. 3:50.
Anna Levertin: Den unge Levertin. Minnen
och brev. Norstedts 1947.
11:—.
Den serie smakfullt utstyrda småskrifter om
svenska författare, som Natur och Kultur
nystartat, inledes lyckligt med lundadocenterna
Staffan Björcks och Carl Fehrmans essayer
om de diktare som de nyligen ägnat var sin
gradualavhandling, Heidenstam och Levertin.
Staffan Björcks studie är ett nytt och elegant
utformat prov på hans stora och vittförgrenade
förtrogenhet med ämnet. Han hyser en
välgörande skepsis mot Heidenstams politiska
insatser, och han har öppen blick för de
deka-denta dragen hos författaren av "Hans
Alie-nus". Men hans litterära värdering av denne
förefaller mig på flera punkter ohållbar. Den
som är djupt övertygad om, att mångt och
mycket i Heidenstams produktion är pose,
teater och förkonstling, kan inte utan vidare
godtaga det kategoriska omdömet om
"äktheten i hans diktning", och slutorden om att,
"verket lever ungt och friskt" rimma illa med
den efter hand alltmer uppenbara sanningen,
att hans prosa till stor del är stendöd. I varje
fall gäller detta om "Karolinerna", som på
intet sätt uthärdar jämförelsen med
Strindbergs historiska novellistik, alltjämt lika frisk
och levande, och för övrigt var Heidenstams
Karl XII-uppfattning inte originell utan hade
föregripits av Strindberg. Hur stämmer för
övrigt intresset för de "nästan dekorativt
representativa förhållningssätten" (s. 58) med talet
om äkthet? Björcks bristande intresse för
stilistiska kriterier, som också kommit honom
att med tystnad förbigå den verstekniska
förnyelse som "Vallfart och vandringsår"
innebar, har måhända bidragit till att leda honom
fel i fråga om Heidenstams prosadiktning. Att
den stora lyriken däremot kommer att stå sig,
är en profetia som man gärna vill underskriva.
Carl Fehrmans Levertin-essay är kanske
inte fullt så briljant skriven, ehuru även den
fyller mycket höga formella krav, men i
gengäld uppvisar den ett finare sinne för
föremålets rätta proportioner, för det tidsbetingade
och därmed hastigt föråldrade hos Levertin,
som inte heller fattades hos Heidenstam fast
Björck snuddat förbi det. Att de dekadenta
strömdragen i tiden hade en viss motsvarighet
i konstitutiva egenskaper hos Levertin själv, är
en slående riktig iakttagelse liksom också den,
att han i sina historiskt kostymerade dikter gav
luft åt den bitterhet han ängsligt höll tillbaka
i de direkta kärleksdikterna. Vid bedömandet
av Levertins kritik synes mig Fehrman göra
lite för stor affär av karakteristiken "den
sympatiske kritikern", som Levertin halvt sj
älv-ironiskt använt i en brevpolemik med Ellen
Key, som beskyllt honom för att vara
alltför sträng mot de yngsta författarna, och i
medveten motsättning till den ofördragsamme
dogmatikern Wirsén. I själva verket fanns det
nog bakom den lyriska impressionismen i
Levertins kritik mer av genomförda principer
än Fehrman velat tillerkänna honom. Själv
skrev han 1898 i en artikel om Edvard Brandes,
att "ju mer man beundrar en skriftställares
talang och böjer sig för ärligheten i hans ord,
dess starkare blir hos kritikern behovet att
tala ut i fråga om den principiella uppfattning,
som ligger bakom diktverket". Efter måttet av
sin visserligen begränsade förmåga till
idédebatt genomförde Levertin i huvudsak denna
föresats, och det var sålunda ett tecken på
bristande uppskattning då han inskränkte sig
till en rent estetisk granskning, en
hedersbetygelse då han t. ex. gentemot Strindberg
oförtrutet och envetet hävdade en lagbunden
världsbild och uppsatte Epikuros’ "den vise"
som ett mänskligt ideal. Denna betydelsefulla
nyans har gått förlorad i Fehrmans eljest så
kringsynta och välavvägda framställning.
Som ett personhistoriskt komplement till
denna läser man med nöje Anna Levertins
pietetsfulla och vackra lilla minnesbok över
den dyrkade brodern, full av smålustiga, någon
gång lite pjollriga familjeinteriörer, återgivna
med älskvärd pratsamhet. Att Levertin sedan
unga år led av sömnlöshet, är av värde att få
veta för förståelsen av hans melankoli, och
i familjebreven kommer forskningen att finna
viktiga hållpunkter för dateringen av hans
dikter. Det avgjort största intresset med boken
är förknippat med ungdomsbreven från
Rivieran vintern 1881—82. Brevet av 19 maj 1882
till den yngre broderns konfirmation måste
betraktas som ett ytterst märkligt dokument,
liksom också det följande brevet till fadern.
Det är en förbluffande mogen tjugoåring som
här, under påverkan av sin blivande fästmö,
140
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
