Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
ingen själlös efterapning av den danska boken.
Nodiers lilla tragikomedi presenteras i en
sober och trevlig norstedtsutstyrsel, som väl
ansluter sig till innehåll och illustrering.
åke runnquist
MONUMENTALMÅLARE
INTIME
B. R. Haydon: Sann lögn. Översättning av
Clas Brunius. Wahlström &
Widstrand 1947. 10:—.
Aldous Huxley har (1926) skrivit företalet
till de utdrag ur Robert Haydons memoarer
som på svenska, tydligen i ytterligare utdrag,
fått den trubbiga titeln "Sann lögn" — kanske
för att den arme Haydon skall kunna känna sig
lika motarbetad efter döden som han kände i
livet. Den svenska titeln är alldeles tydligt
inspirerad av företalet, i vilket denne fantasins
martyr beskylls för dåliga affärer. Man påminns
om samme callous Huxley från 20-talet som
man redan hade glömt, en romanförfattare och
essayist som gärna valde genial-banala eller
banal-geniala tredjeplansfigurer till föremål för
sina brilj anta fingerövningar, alldeles som vissa
violinister med klockarkärlek återvänder till
Paganini och Sarasate. Det är samme Huxley
som skrivit en (för övrigt charmerande) essay
om Da Ponte — också ett sätt att nalkas Mozart.
Även i andra avseenden har föreliggande bok
en anknytning till Da Ponte: den i vederbörlig
ordning för en del år sen realiserade svenska
upplagan av dennes memoarer var ett
alldeles likartat potpurri av ’utdrag’ ur brev,
dagböcker och autobiografiska fragment
interfolierade med berättande mellanstick och
ut-givarnotiser — alltså varken memoar eller
biografi, varken fågel eller fisk. Det gick an när
det gällde den lindrige och trots alla
vedervärdigheter levnadslustige italienaren. Haydon
är emellertid i sin groteska megalomani en
djupt tragisk person, och det hade varit mera
på sin plats med färre utdrag och i gengäld en
längre, mänskligare essay som framför allt
toge de sociala och samhällspsykologiska
faktorerna i betraktande, ty otvivelaktigt var
Haydon ett offer för sin tid.
Han var — i korthet — son till en
bokhandlare, föddes 1786, greps tidigt av ett
osläck-ligt begär efter ära (Napoleon!), drömde om
att bli en den engelska konstens reformator
med historiemåleriet som evangelium och
lyckades verkligen, trampande folk på tårna
och med en blandning av idealism och nästan
sjukligt självförtroende, lotsa sig fram mellan
de högadliga mecenaterna till en ryktbarhet av
det sensationella slaget. Som målare var han
föga begåvad, och hans konst väckte väl mest
uppseende genom sin bokstavliga "storhet":
när hans "Salomo" skulle utställas bar tre
gardeskarlar den hoprullade duken till lokalen,
först där kunde den spännas och sättas i en
ram som vägde 300 kg. "Salomo" inbragte i
entréavgifter 3 000 pund. Men det var inte
nog. Genom sin olycksaliga lidelse för
monumentalmåleri, genom att med flera års
mellanrum endast ställa ut osäljbara jättedukar, hade
Haydon trasslat till sina affärer ohjälpligt, och
hela hans liv blev ett tragiskt offer åt en dubbel
Molok: å ena sidan ekonomins avgrunder och
å andra sidan groteskt missuppfattade men
med fanatism omfattade ideal. På morgonen:
springa till pantbanken med silverkaffekannan,
på aftonen: figurera i en societet som såg
honom över axeln. Och ändå fanns hos denna
galna person värme, fromhet, en till pietet
gränsande familje- och människokärlek,
intelligens, obestridlig klarsyn, vilket bl. a. bevisas
av att han hade Wordsworth, Keats och Scott
till vänner. Han var före sin tid i sina fåfänga
försök att intressera statsmakterna för konsten,
enkannerligen monumentalkonsten — om det
någonsin kommer att uppstå en engelsk
monumentalkonst får den, nolens volens, finna sig i
att räkna Haydon som en av sina föregångare.
Hans reseanteckningar från Frankrike år 1814
är intressanta genom sin parallellism till
nutiden och sin icke erkända, kanske omedvetna
beundran för Napoleon. En liten man som
åtrår storhet. I sitt ekonomiska inferno tycks
han mot slutet av sitt liv endast genom
krampaktiga överkompenseringar ha lyckats behålla
tron på sin egen betydelse: Huxley finner
det lustigt att hans sista utställning blev ett
publikfiasko därför att Bamum i lokalen
mittemot förevisade "General Tumme Tott", en
dvärg. Samma år, 1846, begick han ett
kall-blodigt, man kan säga metodiskt självmord:
när pistolkulan inte krossade tinningen skar
han av sig halsen, och, vacklande omkring i
ateljén med rakkniven i hand skar han — för
att vara säker — slutligen av sig halsen på
ännu ett ställe. Det må nu ha berott på att han
förlorat tron eller hoppet eller bådadera,
omständigheterna kring dramat tyder på att han
i varje fall inte förlorat kärleken. Strax innan
gärningen hade han svarat sin dotter någon-
144
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
