Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Ann Margret Dahlquist-Ljungberg: Sjukbesök. Dikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJUKBESÖK
Öppna — vart?
Kunde jag öppna visste jag också det inte ledde till något.
Dörren är en blinddörr.
Den finns bara som bild inom mig.
Och som bild bakom bilden bilden av öppnandet!
Några av änglarna gråter.
Några av änglarna söker spränga porten med våld.
Några av änglarna kallar på andra änglar
— o gester av dold, stum, levande musik!
Andra änglar sällar sig till de olyckliga
men de kan inte trösta, inte hjälpa.
Med ansikten stela och marmorbleka se de genom muren
in i sig själva
se det förskräckliga ödet vara Odödlig ängel.
Hur tungt deras vingar sveper över min panna
när de lämnar sin plats, en efter en, vid den stängda porten.
Tills den sista rör vid mig med sin eld av övergivenhet.
III
En måste vara den förfärligaste.
En den blidaste, med vanskapta små månvingar.
En har så svarta fjäderpennor att de speglar stjärnorna.
En sjunger ständigt vid en öppnad grav.
Men denne, den förfärlige, är min.
Jag frågar ständigt: på vad sätt förfärlig?
Jag tränger närmare, flaxar med imaginära
vingar för att nå hans välbehag.
Jag frestar med min nakenhet mot hans.
Jag känner hans klibbiga nakenhet mot min!
Och hur — tillfälligtvis — hans vingar falla.
Jag darrar — och hans lem blir till ett torn.
Ett moln av måsar skriar runt hans torn.
Och mina bröst: två klippor i en bränning.
Att lyftas med denne, den förfärlige.
Att överges av denne, den förfärlige.
Att ropa hans namn, hans namn på nytt i mörkret.
Att höra fjäderbruset när han störtar —
bländas av ljuset — lösas från sig själv —
O sandkorn efter sandkorn ner i brunnen!
IV
Änglarna flyger och flyger i en tid som inte finns.
Deras svarta vingar sopar ett landskap av snö.
Floden är gul av smältande is och snö
men änglarnas ögon är stenar i stenansikten.
Änglarnas ögon är stenar i stenansikten,
de mörka änglarna med lågor i håret.
Tigande bär deras vingar dem över ändlösa nattdjup.
Floden som råmande bryter upp vet ej deras väg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
