Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Ivar Lo-Johansson: Monism och esteticism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IVAR LO-JOHANSSON
författare, esteten antisociabil, beror inte på
att det ena eller det andra skulle stå "högre".
Det beror merendels på litteratörens
personliga situation. Men det beror också på en del
andra orsaker, som bestämt vad han ska tycka
vara viktigt eller skönt, eller inte viktigt eller
skönt i litteraturen.
Esteten är självklart antikollektivist. Han är
det redan när det gäller konstverkets motiviska
innehåll. Det är just rotlösheten från livet och
andra mänskor som gjort att han engång,
i tvångssituation, har kastat sig i sina egna
eller i "det skönas" armar. Alla realistiska
konstnärer har börjat nere vid jorden, medan
alla esteter har börjat oppe på vind. Det
är därför som exklusiva estetiska författare
— som känt livsfrämlingskapet särskilt starkt,
som inte lyckats få livskontakt med omvärlden
och därför inte heller kunnat få konstnärlig
kontakt med den — hyllar den exklusivt
individualistiska livssynen, förklarar att
individen är allt.
Men esteten har också rent estetiska skäl
varför han blir antikollektivist. Massorna kan
aldrig på samma sätt bli sköna. Massorna kan
heller aldrig få tid till att fostra det enbart
sköna, eller också saknar de av andra
anledningar möjligheter till det. Esteten anser alltså
att massan och samhället varken ägnar sig som
miljö för konst eller besitter uttryck för konst.
Han tror bara på den introverta vägen. Han
tror att alla hemligheter ska strömma ut ur
honom själv.
Det beror delvis på estetens hopkoppling av
"det sköna" med "det angenäma". Med
föreställningen om det sköna följer för esteten
ofrivilligt föreställningen om det angenäma.
Det ligger inte alls i det estetiskas ursprungliga
innehåll, men det blir lätt en
bekvämlighetssynpunkt för esteten. Estetiken blir där en
sybaritisk livsåskådning.
Det finns alltså flera skäl varför esteten
vantrivs i den realistiska, sociabila romanens
värld — det är bullrigt där och inte alls
angenämt. Den realistiska litteraturen är
framsprungen ur arbete, nöd, tillvarons osym-
patiska fakta. Själva miljön förefaller esteten
motbjudande. Men det kommer en sak till.
"Nöd bryter lag" — också i konsten. Inte
heller den realistiska romanens form bjuder
därför esteten någon bekväm syn, därför att
innehållet i den så ofta bryter de estetiska
lagarna, som esteten finner sköna och
angenäma.
Den sociabila — sociala eller tendentiösa —
romanen råkar därför ur alla synpunkter illa
ut för estetens nåd. Miljön blir honom
synnerligen motbjudande. Formen förefaller honom
hänsynslös och ful. Den polyistiska
inriktningen, själva sociabiliteten, eller inriktningen
mot samhället, som saknar intresse för honom,
blir esteten motbjudande därför att hans inre
säger honom att en bok inte bör handla om
sådant som han inte själv har upplevt, men
den bör heller inte vilja något annat än det
han själv vill uppleva. Gör den det iallafall,
säger han att romanen inte är "allmängiltig".
Esteten är sin egen allmänhet, därför att han,
beslutsamt eller omedvetet, går ut ifrån att
mänskan är ensam.
När esteten går att motiviskt upptäcka de
stora böckerna i litteraturen, gör han därför
som den spensliga pojken (i romanen om
jaget), som smyger sig till dammen för att
betrakta den badande flickan där (romanen
om madonnan). Men flickan finns där inte.
Han ställer sig då istället att spegla sig själv
i dammen. På det temat skriver han en roman
(romanen om jaget). Det kan också hända att
han försöker skriva en roman om flickan, som
inte fanns (det blir romanen om madonnan).
Men den blir, i de allra flesta fall och hur han
än stofferar ut flickan, ändå romanen om
honom själv. Den blir monistisk.
Ute på fälten på vägen till dammen arbetar
folket i åkern (motiviskt: den sociabila
romanen). Esteten går då en lång omväg när han
ska förbi arbetarna i åkern. Han gör det av
flera skäl, men främst för att han inte vill bli
störd i sin dröm om flickan eller om jaget,
kanske även för att han bär den bittersta
lilla samvetstagg inom sig för att han smyger
188
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
