Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Ebbe Linde: Lo-Johansson och Onan - Lars Englund: Två särlingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LARS ENGLUND
som Erik Blombergs Josephsonsstudier, det är
måhända mindre överraskande än att han
anser sig ha tillverkat något alldeles nytt och
okänt.
Ovanpå alla dessa kritiska anmärkningar är
det endast på sin plats att komma med ett
kompletterande erkännande. Ivar Lo-Johanssons
sexualpsykologiska spekulationer, som ju
framförts med en bredd, varemot djupet ej alltid
svarar, ha dock genom sin energi och det
omisskännliga personliga engagemanget ägt
en levande kraft, som ryckt med sig många
petrifierade fördomar på flera håll, fört fram
många riktiga synpunkter bredvid de mindre
riktiga och röjt vägen för en diskussion på
ett viktigt område, där diskussionen hotat
stagnera. Det är deras funktionella värde. Som
uttryck för hans personlighet kunde de väl
analyseras, likaväl som naturdikter och alla
andra litterära produkter, och det är väl ej
så osannolikt att man skulle finna ungefär
samma slags hämningens ingredienser i degen
på båda ställena. Men lika litet som en
naturdikt blir sämre för sina erotiska rötter, lika
litet befriar oss den eventuella personliga
bakgrunden till Ivar Los kampanj från att ta
objektiv notis om hans teser och
frågeställningar. Endast det slappa och obetydliga kan
man gå förbi. Nietzsches sats, att han
utmärkte genom att angripa, är något som varje
författare, utan all förhävelse, bör känna; och
vore det icke så att det funnits så mycket av
våldsamt allvar och sanningslidelse i Ivar Los
jakobsbrottning med Ön an på offentlighetens
berg, så hade i varje fall detta genmäle aldrig
blivit skrivet.
LARS ENGLUND
TVÅ SÄRLINGAR
I denna tidskrifts första årgång —
nummer 2, vackert i grönt och grått — läste
jag en gång med hungriga gymnasistögon ett
kåseri om "Okända debuter". Där talades i
förbigående om hur lättduperade,
"tryffelsvin-aktiga" kritiker på sin tid berömde den nu
rättvist bortglömde pekoralisten Ivar
Conradson. Bland de stackars vilseförda fann man
namn som Klara Johanson, Fredrik Vetterlund,
Erik Hedén, och det var nog för att väcka min
nyfikenhet. Så kom jag flera år senare att
syssla en smula med nämnde pekoralist — med
påföljd att Ivar Conradson nu får sitt andra
omnämnande i BLM. Det faller sig naturligt
att på samma gång skriva om hans vän och
vapenbroder Gustaf Otto Adelborg. Tyvärr
blir det bara några valhänta anteckningar, men
kunde de väcka intresse för dessa två begåvade
särlingar vore mitt mål nått.
1900-talets första decennium har många
drag gemensamma med nyromantiken precis
hundra år tidigare. Samma romantiska
bort-längtan, samma ungdomliga överkänslighet
och världssmärta. Lyriken står också nu i
centrum, Vilhelm Ekelund skriver sina
vibrerande sånger, Lidman, Ullman och Siwertz är
ännu främst lovande skalder, Klara Johanson
och Vetterlund ledande kritiker i dämpad,
besjälad anda. Medan några anknyter till
nyromantikens antikbeundran, lyfter Adelborg
och Conradson det kristet-sentimentala arvet.
Men skedet är kort, man anar redan den
verk-lighetsbej akande "tiotalismen" i luften,
Österling visar fram mot en mer jordisk poesi, och
Fredrik Bööks skugga mörknar över vägen ...
Det är en intressant tid, och i en helhetssyn
över den bör varken Ivar Conradson eller
Gustaf Otto Adelborg saknas.
I sin yttre kontur är Ivak Conradsons öde
föga märkligt. Född 1884 i Skellefteå,
uppvuxen i Stockholm, student i Södra latin 1903.
196
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
