Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
furste, brådmogna flickans lätta dans,
vaknande driftlivets park. Är det verkligen
möjligt, att poeten inte lagt märke till den
bedövande monotoni som med så praktfull
envishet präglar ackordföljden i hans bok? Det
svenska språkets syntax erbjuder ju ändå rätt
stora möjligheter till variation. Och så finns
det ju bisatser... Men nog klagat — den
statistiska stilforskningen må ha kvar sin chans
när vår poet kommer in i akademier.
Åke Janzon
TVÅ AMERIKANSKOR
Eudora Welty: En ridå av grönska.
Översättning av Erik Lindegren. Panache-serien.
Bonniers 1948. 8: 50.
Isabel Bolton: Sover jag eller vakar.
Översättning av Sonja Bergvall.
Panache-serien. Bonniers 1948. 6: 75.
Sydstatsförfattarinnan Eudora Welty är
inte ett alldeles okänt namn för svensk publik,
då hon nu introduceras i Panache-serien med
sin debutbok från 1941. Artur Lundkvist har
vid flera tillfällen haft anledning att
uppmärksamma hennes böcker i sina översikter av
litteraturen väster ifrån, och ett par av hennes
noveller, publicerade i denna tidskrift och i
40-tal, har varit tillräckligt karakteristiska prov
på hennes konst för att stimulera ett
förhandsintresse. Den närmare bekantskap Erik
Lindegrens översättning av "A Curtain of Green"
möjliggör klarlägger med omedelbar
slutgiltighet, att Eudora Weltys kometlika uppåtfärd
i amerikansk litteratur är proportionell till
hennes förtjänster som novellist. Vad man
främst fäster sig vid är hennes oberoende av
författare som hon tidigare blivit jämförd med,
nämligen Faulkner och Caldwell; beröringen
dem emellan inskränker sig i stort sett till att
de skildrar liknande miljöer, låter samma
ortnamn gå igen. Annars är Eudora Welty en
författarinna av oomtvistlig och absorberande
egenart, en berätterska som håller sig med ett
råmaterial av bisarra eller tragiska
människoöden, en dubbelsyn som hjälper henne att
upptäcka och återge vad som sker i det som synes
ske, och en samtidigt spontan och medvetet
tillrättalagd stilkonst, lika fräsch och följsam
vare sig grundstämningen är makaber, ironisk
eller återhållet lyrisk.
Eudora Weltys novellistik har många
fasetter. Hon kan visa sig från den burleska sidan
som i historien "Lily Daw och de tre välgören-
hetstanterna", där hon uteslutande tagit fasta
på de löjeväckande dragen hos
småstadsdamerna som tvekar mellan att placera sin
imbecilla skyddsling på ett sinnessjukhus eller
anförtro henne åt en kringresande
cirkusxylo-fonist, och hon kan ge sin satiriska ådra fritt
utlopp som när hon stenograferar ner den
inskränkta yrkesj argongen på en damfrisering,
där allting går i lavendelfärg och torkhuvarna
surrar av småsnaskigt förtal. Det händer också
att hon alldeles renodlar det tragiska
elementet; i "Visslan" framhävs på några få sidor
hela den bottenlösa ömkligheten kring ett
halvgammalt par utan framtid, utan behov av
sympati och utan möjligheter att nå gemenskap
ens i sitt armod. Scenen då Jason och Sara
vid ångvisslans lystringssignal stiger upp för
att täcka över tomatplantorna med sina egna
paltor har som social illustration en bister
verkan.
Men författarinnans särart kommer allra
tydligast fram i några andra berättelser. En
ung, inåtvänd kvinna hittar i tidningen hon fått
som omslagspapper en notis om att mrs Ruby
Fisher — hon själv heter så — blivit skjuten
i benet av sin man. Hon upplever
indignationen över dådet och fantiserar sig fram till
den död i skönhet en skottskada någon meter
högre upp kunde ha medfört — tills mannen,
som själv varit nära att ryckas med av hennes
exaltation, gör henne uppmärksam på att
tidningen är från en grannstat, att det bara gäller
en namnförväxling. — Två dövstumma sitter
i väntsalen på en järnvägsstation och väntar
på tåget som ska föra dem till Niagara, målet
för deras längtan sedan många år. En annan
resande råkar tappa en liten nyckel som över
golvet halkar fram mot de dövstumma, och
fyndet får genast en oerhörd symbolbetydelse:
kanske har deras äktenskap trots allt ingåtts
av kärlek, kanske har de en lycka att motse
efter besöket vid Niagara? Och medan deras
fingrar hektiskt klipper i luften för att
fortsätta samtalet om nyckeln, lämnar tåget
stationen utan att de märker det. — En grovarbetare
som länge varit utan anställning genomborrar
sin gravida hustru med en förskärare, därför
att han inte kan uthärda klyftan mellan sin
egen värld av misströstan och desperation och
hennes värld av sval omsorg, hopp och
uppfyllelse av kroppens villkor. Efter att ha irrat
omkring i timmar halvt omedveten om det
inträffade smyger han åter upp på rummet,
finner hustrun död och anmäler sig själv för
en mötande polis.
213
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
