Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
essens och kasta det förbrukat ifrån sig
representerar hon den världsdel, som just denna
sommar — världsutställningssommaren — ska
löpa linan ut. Percy är den missanpassade
amerikanen, en romantiker som protesterar
mot effektiviteten och mekaniseringen genom
själva sin livsföring och som måste sköljas
igenom med alkohol för att uppnå sitt
produktiva stadium: emotionerna av bottenlöst
tungsinne, vanmakt inför ödet. Och Millicent har
dragits upp med rötterna ur sin ursprungliga
miljö och omplanterats i förhållanden som hon
inte har utsikter att bemästra. Hon lider av
sin skygghet för det pulserande livet i
människornas mitt och av tvånget att aldrig få
uppleva själv utan bara få uppleva genom andra,
och hon går i en sällan dövad ångest för att
nerverna ska spela henne ett spratt, hennes röst
besvara en fråga på ett helt annat sätt än hon
innerst önskar.
Isabel Boltons roman är en mycket
oamerikansk bok; den inträngande, nervöst
sensitiva psykologin och den oupphörliga
avvägningen mellan europeiskt och amerikanskt
varslar om att det är mer än en händelse, att
Henry James tas upp i en av de intelligent
turnerade litteraturdiskussionerna i boken. Samma
överlagda intimitet karakteriserar också
författarinnans artistiska handlag. Hennes
berättelse är hållen i en stil som hushållar med alla
effekter och som utmärker sig för en tunn,
personlig mjukhet (samtidigt som den arbetar
med abrupta förkortningar och subj ektbortf all),
en försynt reflekterande rytmik, avpassad för
de subtila själstillstånden, och en nästan total
frånvaro av dialog; alla samtal återges
indirekt, brutna genom Millicents lyssnande och
analytiska intellekt. Det är en roman där
vemodet och den klara tanken genomgående
följs åt och bidrar till att framhäva varann.
Och bakom personernas reaktioner och
valhänta försök att skönja sin väg och ana sig till
ett fäste susar världsstadens poesi,
utkristalliserad i impressionistiska miniatyrer: månen
som seglar över skyskraporna, bogserbåtarnas
råmande i East River, vinden som för med sig
en doft av syren och äppelblom från Long
Island, Metropolitans torn genom det blonda
lövverket, ljusreklamernas färgeruptioner på
Empire State Building ... Denna roman har
en alldeles egen, intagande och gripande ton,
lågmäld nog för att både vara svår att
uppfatta och svår att frigöra sig från, sedan den
en gång blivit urskild. Per Erik Wahlund
KAPUTT
Curzio Malaparte: Kaputt. Översättning av
Karin Alin. Bonniers 1948.
13:50.
I efterkrigstidens litterära djungel stryker
omkring åtminstone två osedvanligt granna
kungstigrar, beundrade av många, hatade av
andra — Arthur Koestler och Curzio
Malaparte. Båda är bländande skickliga, har sina
litterära suggestionsinstrument i bästa ordning,
får utan ringaste svårighet strupgrepp på den
för de flesta oåtkomliga storpubliken men
hävdar sig också lätt mot finsmakarnas
avundsjuka attacker. Axel Munthe och Isak Dinesen
går i ungefär samma viktklass. Om alla gäller,
att de är fascinerande, roande, stimulerande —
men också oroande, litet kusliga. Man kan läsa
dem mycket uppmärksamt och säga sig: "Nej,
detta är konster, icke konst! Detta är
virtuositet och bländande teknik, icke allvar." Men
i nästa ögonblick låter man blicken stanna vid
en sida av slipad skönhet eller av verkligt
djupsinne och blir tveksam om sitt omdöme.
Curzio Malaparte påminner om en av dessa
förnäma italienska konstförfalskare, som gör
efter renässansens måleri eller möbelkonst med
en sådan osviklig säkerhet, att icke ens
kännarna vågar komma med en säker dom. Under
alla förhållanden: är det falskt, så är det
urstyvt. Eller i detta fall: är denne man en
charlatan och fäsör, så får man ändra mening
om detta icke fullt hedervärda skrå.
Till att börja med: vad är det för en herre,
denne Malaparte? Är han fågel eller fisk? Han
är båda delarna. Han är född 1898, var 1914
med i Garibaldilegionen och återkom från
kriget året därpå som dekorerad invalid. Som
diplomat deltog han i Versailleskonferensen
och prydde sedan en tid italienska legationen
i Warszawa. Från och med 1921 är han
skribent. 1929—30 var han chefredaktör för
La Stampa. 1931 for han till Frankrike och
England, där han skrev de mycket
uppmärksammade "Technique du coup d’état" och
"Le bonhomme Lenin". Man såg också en
mängd antifascistiska artiklar av hans hand
i Les nouvelles littéraires och annorstädes. 1933
häktades han och fick fem år på Lipariska
öarna, fascismens helvete. 1938 var han åter
i Rom, arresterades, när Hitler besökte staden,
och trakasserades sedan oavlåtligen av
fascistiska polisen, dock utan att mista huvudet. Som
kapten i alpjägarna och korrespondent för
Corriere della Sera jagades han 1941 av
215
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
