Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
kan rymma äkta psykologi och mänsklig spänning, och
att vårt land vid sidan om de artister, som bruka
nämnas i dessa spalter, också äger andra, som rent
dramatiskt äro jämbördiga med de främsta av de oftast
nämnda, t. ex. nu Isa Quensel och Bernhard
Sönner-stedt. Samt att den generation operaregissörer, dit Poul
Kanneworff (och även Hyltén-Cavallius m. fi.) hör,
stundom i skuggan av sin dal frambringar verk, som
gott tåla att mätas med samma mått som de bästa
verken av våra bästa talscensregissörer. Ebbe Lindé
Film
Leva i fred (Vivere in pace). Regi: Luigi Zampa.
Lux Film, Rom.
Mördarna finns mitt ibland oss (Die Mörder sind
unter uns). Regi: Wolfgang Staudte. DEFA.
Läderlappen. Regi: Geza von Bolvary. DEFA.
Tag vad du vill ha. Manus: Fleming Lynge och
Mårten Edlund. Regi: Ole Palsbo. Nordisk Films
Kompagnie.
Var sin väg. Manus, regi, produktion: Hasse Ekman.
Europa Film.
Anna Karenina. Produktion Alexander Körda.
Manus: Julien Duvivier, Jean Anouilh och Guy
Moore. Regi: Duvivier. London Films.
En filmrecensent i en månadstidning har det svårare
än någonsin att följa med i ruljangsen. De genom nya
skattepålagor avsevärt höjda biljettpriserna har
påskyndat den biokris som redan var på väg och
biograf-ägarna måste ofrivilligt eller för att stimulera publiken
byta program oftare och oftare. Man ställs inför en
embarras de richesse eller kanske snarare de pauvreté
och missar en del värdefulla filmer därför att man
råkat uppskjuta ett besök en vecka varefter filmerna
ifråga är spårlöst försvunna från repertoaren. Det är
den enda ursäkt jag kan prestera för att här ha
förbigått Carl Th. Dreyers Vredens dac, den märkliga
danska filmen som efter lång väntan gästade
Stockholm under jämnt en vecka. Men urvalet är även i
övrigt slumpartat; det skulle av utrymmesskäl vara
omöjligt att behandla alla de filmer från de senaste
veckorna som kunde vara förtjänta av ett
omnämnande.
Leva i fred — det är temat i ett par av de bästa
bland de sista veckornas filmer, bägge utgångna från
länder som varit med om att förlora ett världskrig och
som nu får betala de dryga räkningarna. Skulle man
döma efter dessa vittnesbörd är förhållandena i Italien
närmast idylliska jämförda med i Tyskland. "Vivere
in pace" skildrar några händelser i en italiensk bondby
under slutkampen mellan de allierade och tyskarna.
Det är alltså inte riktigt fred ännu men den lugna livs-
rytmen på bonden Pinas gård kan inte nämnvärt
rubbas av att en ensam tysk soldat håller byn under
uppsikt medan krigets åskor rullar på andra sidan bergen.
På bönders vis tar man en dag i sänder och
undviker onödiga konflikter med herrefolkets och
fascistiska partiets representanter. Parollen leva och låta
leva utsträcks också till ett par amerikanska soldater,
därav en sårad jättelik neger, som barnen anträffar i
skogen och som göms undan på höskullen. Soldaterna
blir snart som barn i huset men när negern en dag
tagit sig ett ofantligt rus i vinkällaren tränger han sig
ut i köket just som den tyske soldaten är på besök.
Till all lycka är denne också vid det laget full som ett
ägg och konfrontationen mellan fienderna blir en
gigantisk antiklimax ovanpå spänningen: de uppfattar
bägge varandra som kulmen på ett gott skämt och
hänger sig åt en orgie av broderskap, som slutar med
att de väcker hela byn med revolverskott och vrål om
att det blivit fred. Tillnyktrande! kommer då en tysk
motorcykelpatrull gör en raid genom byn och skjuter
Pina — i förbifarten, som en ren rutinsak. Han dör i
kretsen av de sina med försoningens ord på sina
läppar. Det är en film om broderskap och vänlighet, en
hymn till det enkla, oförfalskade livet. Den är inte
defaitistiskt neutral och blundar inte för krigets
vederstygglighet men den vill med sin humor och positiva
förkunnelse verka mot folkhat och misströstan. Någon
stor film som "Öppen stad" och "Sciuscia" är den inte.
Det är inte bara fotot som är ofullkomligt och
tämligen oartistiskt, även samspelet lider av en viss
amatörmässig otymplighet som gör filmen psykologiskt
mindre övertygande. Aldo Fabrizi är ypperlig som
bonden Pina men några av de andra rollerna, särskilt
ungdomarnas, är klent besatta.
Den tyska efterkrigsfilmen Mördarna finns mitt
ibland oss har en helt annan resning. Den är inspelad
bland Berlins ruiner, ett landskap så fantastiskt att
inte någon av tjugutalets expressionistiska tyska
filmdiktare hade kunnat frambesvärja något liknande. Och
här är det rena rama fotograferade verkligheten, inga
kulisser. En man och en kvinna har återvänt, han från
den ryska fronten, hon från ett koncentrationsläger,
och kommer genom omständigheterna att dela våning.
Han, f. d. kirurg, är märkt genom en ohygglig
krigsupplevelse och dränker sin ångestneuros i sprit. Hon
är tecknerska och har räddat sin tro på livet och
återuppbyggnadsarbetet. Hennes kamp om hans själ, som
naturligtvis snart blir emotionellt färgad, är i och för
sig inte särskilt spännande, ty man förstår ju att hon
till sist skall vinna den. Intresset knyter sig i stället
till mannens uppgörelse med sitt skuld- och
hatkomplex från kriget, som erbjuder vissa likheter med den
utmärkta engelska filmen "Mine Own Executioner" (I
skuggornas makt). Som underordnad officer har han
inte kunnat avstyra en massaker på ryska civilpersoner,
234
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
