Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Notiser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NOTISER
dan. Men Conrad och Trollope kan alltjämt känna sig
rätt styvmoderligt behandlade av svenska bokutgivare.
John Ruskin gifte sig 1848 med den då ännu ej
tjuguåriga Effie (Euphemia) Gray, en söt flicka som
han var avlägset släkt med. Det är allmänt bekant att
äktenskapet inte var lyckligt, det upplöstes också 1854
sedan fru Ruskin förälskat sig i målaren John Millais
med vilken makarna företagit en semesterresa till
Skottland. Skilsmässan lät på sin tid tala om sig och
även om sympatierna i allmänhet var på mrs Ruskins
sida så beklagades samtidigt Ruskin som ett offer för
något som nära nog liknade enlevering och högaktades
för att han tog historien så pass storsinnat och för att
han haft modet att tillstå impotens som en anledning
till sitt misslyckande. Äktenskapet mellan Effie och
Millais blev fullkomligt lyckligt.
Hela sanningen om Ruskins olyckliga äktenskap
har nu kommit i dagen sedan Millais dotterson amiral
Sir William James offentliggjort en brevväxling, som
anträffats under golvtiljorna i Ruskins arbetsrum på
Denmark Hill. Breven har till avsändare de tre
huvudpersonerna i dramat, i vilket Effie framstår som offret,
Ruskin som skurken och Millais som räddaren. Det är
i sanning en underlig historia som nu äntligen når
offentligheten. Det ruskinska äktenskapet gick aldrig
i sin fullbordan. Det var John som mot föräldrarnas
vilja ingått det, uppenbarligen av förälskelse, men när
han väl anträtt bröllopsresan fann han på olika skäl
att uppskjuta den slutliga föreningen: han hatade
barn, han ville inte förstöra hennes skönhet eller — i
komplett motsägelse mot detta — han hade blivit
besviken på kvinnokroppens former, som nu äcklade
honom. Slutligen lovade han storslaget sin förvirrade
brud att om fem år bli hennes make även i praktiken.
Vid hemkomsten flyttade paret in hos Ruskins
föräldrar på Denmark Hill. Det gamla paret satte nu i
gång ett intrigerande för att göra äktenskapet om
intet och det är tydligt att sonen inte stod främmande
för dessa konspirationer. Den stackars flickans nerver
började svikta vilket togs till intäkt att hon inte var
riktigt normal i hjärnan. Detta i sin tur blev ett nytt
skäl för Ruskin att inte fullborda äktenskapet. Det
förefaller inte heller alldeles otroligt att Ruskin och
hans föräldrar arrangerade sammanträffandet med
Millais i förhoppning om att hustrun och vännen
skulle kompromettera sig och därigenom ge anledning
till skilsmässa. Överhuvudtaget framstår denna
äktenskapstragedi som en av de kusligaste och abnormaste
man hört talas om och den blottar på ett skrämmande
sätt vad som kunde dölja sig bakom den viktorianska
fasaden. Den mycket uppmärksammade bokens titel
är "The Order of Release" utgiven av Admiral Sir
William James (John Murray, 18 s.).
Om polska litteraturförhållanden skriver
Alexander Jackiewicz i den fransk-tyska tidningen Wort und
Tat. Han betonar den glidning mot social realism, som
i anslutning till Polens inrikespolitik äger rum även
inom litteraturen och nämner flera författare, som
övergått från att skildra individuella problem till att
ägna sig åt "den sociala verkligheten". Som den
främste bland den unga polska prosans namn utpekar han
Jerzy Andrzejewski, Stanislaw Dyat och Adolf
Rud-nicki. Inom lyriken uppger han att de formella
experimenten övergivits till förmån för uttryck för patriotism
och andra under ockupationen nyfödda känslor.
Som de främsta litterära tidskrifterna nämns
Kuz-nicka (Smedjan) vilken hårdast driver kravet på social
realism, med Balzac, Flaubert, Dickens och Polens
egen Sienkiewicz som främsta förebilder. Häremot
uppträder Tygodnik Powszechny (Allmän veckotidning)
och Dzis i Jutro (I dag och i morgon), vilka från
katolsk ståndpunkt engagerar sig för skildringar av
individens problem. Dessa två tidningar tar enligt
artikelförfattaren avstånd från "förkrigstidens
klinisk-analy-tiska psykologiska roman" men ger sitt stöd åt
surrealistiska experiment, vilka anses rikta sig mot
materialismen hos t. ex. Kuznicka. En mellanställning intar
Tworoczosc (Skapande), vilken söker att utan
engagemang bedöma dagens litteratur.
Gerhart Hauptmann efterlämnade en ansenlig
litterär kvarlåtenskap, som nu förbereds för utgivning av
hans maka, Margarete Hauptmann. Den första av
böckerna, novellen "Mignon" har just utkommit hos
Suhr-kamp. Bland övriga prosaverk som återfanns bland
Hauptmanns papper är ytterligare en lång novell,
"Winkelmanns Tod" samt en roman på 500 sidor, "Der
neue Christophorus". Vidare märks en dikt på terziner,
"Der grosse Traum", ägnad bl. a. den tyske
statsmannen Walther Rathenau, som 1922 mördades.
Manuskriptet till denna dikt lades enligt diktarens önskan
i hans kista. Även flera dramatiska arbeten finns att
utge, dels "Der Dom", dels enaktaren "Die
Finster-nisse", vilken behandlar judeförföljelserna under
Hitler, ett ämne som man med intresse avvaktar bland
Hauptmanns temata, då han ju blev tämligen
hitler-bunden på äldre dar. Som bekant har dock inte detta
hindrat att de allierade accepterat utgivningen av hans
böcker, av vilka en diktsamling för något år sedan
utkom på ett rysskontrollerat förlag.
Samtidigt som detektivromanen visar sig ha vissa
svårigheter att finna nya vägar, börjar den bli föremål
för allsköns essayistiska undersökningar. En hel
litteraturhistoria finns redan för genren: H. Haycrafts
"Murder for Pleasure". Haycraft har också redigerat
en stor antologi, där en rad kända personer meddelar
sina synpunkter på kriminallitteraturen (bl. a. Henry
Miller, som skrivit en arg artikel med rubriken "Who
cares who killed Cock Robin?"). Något liknande har
man nu försökt i Chimera, ett av de mindre kända
amerikanska litterära magasinen. Denna prydligt
tryckta kvartalsskrift, som utges i New York, har ägnat
ett av sina senaste nummer åt "Detective Fiction" och
låter där en rad skribenter skärskåda
detektivlitteraturen ur olika synvinklar. Där finns både analyser av
detektiven och tidens ondska (en författare på annat
håll har ju jämfört Raymond Chandlers bittre,
ensamme Philip Marlowe med existentialisternas hjältar),
där finns estetiska studier över detektivromanen och
praktiska synpunkter pä dess problem.
En av de intressantaste och i all sin enkelhet mest
upplysande artiklarna är den som till författare har de
två herrar, som döljer sig bakom de skiftande
pseudonymerna Q. Patrick, P. Quentin och Jonathan
Stagce, nämligen Richard W. Webb och Hugh C.
Wheeler. De behandlar så att säga från insidan en av
den ambitiöse kriminalförfattarens största svårigheter,
att få plausibla misstänkta. Herrar W. & W. utgår
nämligen från att endast ett mycket litet antal människor
verkligen är kapabla att begå mord och att det därför
gäller att gruppera ett lämpligt antal sådana tänkbara
mördare runt offret, något som kan bli mycket svårt
om historien samtidigt skall bli övertygande. Nu kan
man visserligen tycka att resonemanget stöder sig på
en besynnerlig föreställning om att världen består dels
237
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
