Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Lars Ahlin: Svårt avsked. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LARS AHLIN
SVÅRT AVSKED
Och jag gick in och satte mig i ett rum som
bara har sin egen färg, ett litet fult och avklätt
kaférum med ett enda fönster mot en skum och
smutsig bakgård. Att sitta här är som att sitta
i ett maskätet kärnhus av äpple. Väggarna
är snusbruna och nära, gardinerna styra av
damm och rök. Om den snåla taklampan
brinner eller om dagsljuset skälver i en handsbred
strimma — alltid ligger de bruna och svarta
asfaltfärgerna troget kvar.
Här bländas ingen av sken eller lockas av
speglingar. Här sker aldrig under.
Många gånger har jag suttit här i en vrå
och sett strimman av dagsljus treva över
mittbordets alltid outslagna björkris. Mig nådde
aldrig ljuset, aldrig golvet eller taket eller
väggarna. Och när servitrisen kommer in och
tänder, är det som om dagsljuset med naken
kropp tar ett språng av förtvivlan och hänger
sig i ampeln. På ett ögonblick skrumpnar
det ihop och blir likgult. Jag kan räkna de
döda flugorna i den matta skålen. Sist var det
visst sju.
Jag, som alltid lånar mig så villigt åt ljus
och färger, jag har flytt hit till detta trogna
rum. Väntar mörkret. Vågar ej ta avsked än.
Detta rum dit j ag flytt...
Sällan sitter någon här, men hittar en
människa hit så är alltid Kristus närvarande hos
henne. Det ljuset aldrig förmår, det förmår
han. Han är här och upplever dessa människors
torra och sura liv.
Mitt.
De gäster som kommer hit stannar oftast
i yttre rummet. De som sitter här inne sitter
tysta som larver med ensamt vickande huvud.
Alla är fruktansvärt trogna sin utnötta
förtvivlan, sin egen färg, sin levrade känsla. De
är färdiga på ett uppslitande sätt, lever på
andra sidan förändringarna. Bara ibland kan
de kosta på sig ett hångrin när dagsnyheterna
knäpps på i ytterrummet. De vet att ingen
handling kan bli utförd som förmår skapa om
dem. De är oåtkomliga för allt utom för döden
och — Kristus.
Rummet finns i Gamla stån.
Första gången jag kom hit satt det bara en
ensam man här framför en tömd kaffehalva.
Det var mycket tidigt, strax efter fem skulle
jag tro. Man hade nyss öppnat. Jag hade gått
omkring tills jag funnit ett öppet kafé. Naivt
lycklig störtade j ag in hit och upplevde varken
rummet eller den ensamme mannen. Jag var
berusad av nattens arbete, trodde att jag i ord
hade lyckats fånga något mycket svåråtkomligt
och betydelsefullt. Hur jag betedde mig vet
jag inte riktigt. Kanske gav jag allt det
snusbruna här ljusa leenden. I varje fall gillades
inte mitt uppträdande av den där gubben.
— Dra ner mössan över syna, så man
slipper se dig, jävla lysmask, hörde jag plötsligt.
Otydliga och suddiga ord ur en tandlös mun,
ord där det ena ljudet på något sätt sög fast
vid det andra, så att hela meningen kom som
en enda vresig och fientlig ljudbölja.
— Hur var det? sa jag och log kanske
fortfarande.
— Jävla lysmask, fräste han på nytt.
Nu hörde jag, sa nog något dumt, för han
tömde i ord ut och in på sin förstörda måge
och gjorde ett tvärsnitt genom sina dåliga
njurar och skramlade med jättestora, värkande
gallstenar, och jag fick veta hur hans rum såg
ut: ett kallt kyffe med en alltid utdragen soffa
utan lakan. Å, han var fruktansvärt trogen sin
egenart. Han berättade att han inte hade sovit
den natten, för han hade känt på sig att det
skulle komma snö, och kom det snö gällde det
252
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
