Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Författaren och friheten i det moderna samhället. En enquête med uttalanden av Sivar Arnér, Werner Aspenström, Arvid Brenner, Tora Dahl, Jan Fridegård, Folke Fridell, Eyvind Johnson, Thorsten Jonsson, Bertil Malmberg, Harry Martinson och Karl Vennberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRFATTAREN OCH FRIHETEN I DET MODERNA SAMHÄLLET
friheten ingenstans är fullständig, är det
uppenbart att det västerländska samhället är
betydligt mera generöst än t. ex. det ryska.
Och detta är givetvis ett faktum av mycket
avgörande betydelse.
Säkert kan konst och diktning blomstra även
i ett samhälle av sovjetrysk typ. Varje
samhälle har sin konst, man kan inte fastslå någon
form som särskilt gödande. Tvång kväver inte
konsten. Även den mest västerländske
konstnär vet, under vilket nästan outhärdligt tvång
hems prestationer ibland kommer till. Det
tvånget är väl oftast av inre art, kanske så
besvärligt att han bara flyktigt observerar,
om samhället pålägger några band därutöver.
Tvångets art och styrka bestämmer den
konstnärliga formen. Består tvånget i en samhällelig
censur, uttrycker sig den upproriska dikten
med ironi eller allegorier. Men detta utesluter
naturligtvis inte att jag föredrar det samhälle
där man har de ledigaste kläderna och där
minoritetens marginal är bredast.
I konflikten mellan ryskt och västerländskt
torde författaren just nu ha en ytterst
angelägen uppgift: att i det längsta motarbeta att
konflikten skärpes. Men skulle den leda till
brytning, så har han sin sida given, också
därför att han djupare sett inte har någon
möjlighet, någon frihet att lämna det samhälle
han nu en gång tillhör. Lojaliteten griper
längre ner än man ofta föreställer sig, den är
rentav en förutsättning för skapandet. Somliga
människor skulle kanske lyckas med att byta
samhälle, men för en konstnär är det svårare
än för andra. Han är mer än vanligt bunden
till sina begynnelsevillkor, eftersom hans verk
bara blir fulltonigt om han åstadkommer det
med hela sitt föregående liv, och alltså även
med den samhällsspegling som han har inom
sig. Naturligtvis saknar han i ett nytt
samhälle också den yttre resonans som han ändå
behöver. Men hans valmöjligheter är minst
lika mycket begränsade inifrån honom själv
som utifrån.
Till detta bara en inskränkning. Lojaliteten
kan förminskas av trots och andra egenskaper,
visserligen negativa men ändå inte onyttiga.
Vidare är samhället fullt av motsägelser;
tendenser som i det stora hela undertryckes kan
hos somliga i stället överbetonas. Så är t. ex.
majoriteten i det svenska samhället beredd att
med våld stå emot det onda och det
främmande, men några få låter sig tvärtom
påverkas av den kristna förkunnelsen, som ju
också finns med, och blir pacifister.
Opponenten kan då få lust att göra ett nytt livsförsök
med helt nya utgångspunkter, eskapera med
Gauguin till Söderhavet eller bli ryss. Och
upplösningsprocessen inom individen, den farligt
livgivande och förnyande, kan få honom att
släppa stora delar av sig själv och kulturen
och i stället söka inrikta sig efter nya linjer.
Även revolutionärerna har en viss frihet i det
svenska samhället. Att den inte är obegränsad
visar sig då och då. Inskränkningen är inte
konsekvent, men förklarlig. Och strängt taget
hör det inte ihop med revolutionärer att begära
den öppna dörrens politik av motståndaren.
Det heter ibland att den västerländska
friheten nog är stor men inte ändamålsbestämd.
Flertalet använder den till att öka på
inkomsterna och är sedan otäckt valhänta i att använda
pengarna. Somliga är mindre materialistiska,
men de driver friheten därhän att de gör sig
fria från all tro, all värdering, allt
ställningstagande, all stil. Man pekar på att samhällets
krafter har samlats kring folkhemsuppgifterna.
Men även detta finner många otillräckligt. Och
i sådant sammanhang sägs att sovjetsamhället
kommit längre: idealiteten skulle där vara lika
väldig som geografin. Nu har man visserligen
allt skäl att undra, om de entusiastiska
parollerna där borta till sin innebörd är överlägsna
våra. Men det hindrar inte att man kan erkänna
den västerländska torftigheten och fattigdomen.
En grundsats i vår kultur är tron på den
enskilda människans egenvärde och hennes plikt
att utveckla sina möjligheter. Men byråkratism
och schablonmässighet är kännetecknet på
alltför mycket av samhällsarbetet. Boten är dock
inte att göra det fria svängrummet ännu större.
Utan det angelägnaste i hela frihetsdiskus-
259
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
