Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Författaren och friheten i det moderna samhället. En enquête med uttalanden av Sivar Arnér, Werner Aspenström, Arvid Brenner, Tora Dahl, Jan Fridegård, Folke Fridell, Eyvind Johnson, Thorsten Jonsson, Bertil Malmberg, Harry Martinson och Karl Vennberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRFATTAREN OCH FRIHETEN I DET MODERNA SAMHÄLLET
tärer som helt förvanskade min mening, som
jag själv tyckte jag uttryckt ganska klart.
"Fridegård försvarar skolagan", påstod en
rubrik, och en annan undrade förvånad: "Ar
Fridegård sadist?"
Starkare än någonsin förr frestar det i vår
tid att få dyka ned i sig själv och gömma sig
för den hemska verkligheten omkring. Men det
känns som om man inte skulle ha rätt till det.
Inte heller är det lätt att välja sida, fast alla
uppmanar till det. Jag vet inte mycket om de
politiska partierna i vårt land och är inte
ansluten till något av dem, jag vet bara att jag
är intensiv motståndare till allt och alla som
vill eller under andra omständigheter skulle
vara i stånd att utöva tvång eller våld mot
oliktänkande. Såväl i yttre som inre mening. "Icke
våld" heter den mångtusenåriga indiska
grundtanken, som nyligen firat en så stor triumf
i människan Gandhi.
Varför skulle jag förneka att jag blir illa
till mods inför det som nu åter börja gripa
omkring sig i Europa. Även om mycket är
rykten och vi aldrig kan se hela sanningen, så
går det inte att sticka huvudet i busken. En
sådan sak som Stalinporträtten i skolorna
upprör mig och gör mig särskilt besviken. Det
ligger något enfaldigt och otäckt över denna
upprepning från Hitlertiden. I detta
sammanhang tänker jag på några vänner jag har bland
de finska folkdemokraterna — utmärkta och
fina människor, men de dyrkar Stalins person
och gör honom till halvgud. Det går inte att
tala med dem om saken. Men hela världen lider
ännu under den sista "halvgudens" storverk,
och vi vet alla hur hjälplösa de är sedan de
satt lavinen i gång. Jag antar att den
kommunistiska faran kunde ligga i denna fanatism,
en slags stark samkänsla med och vilja att offra
sig för de stora massornas framtid. Denna
känsla fanns det ju inte spår av i nazismen.
Jag har många gånger själv känt det så inför
både svenska och ryska arbetarmassor, och
mitt kanske naiva hopp är alltjämt att varje
lands folk ska kunna få klarhet och kraft att
blåsa bort sådana ledare som mer eller mindre
medvetet leder dem mot fördärvet och kriget.
Och vägra att gå med på tvång och våld mot
oliktänkande stater och personer.
Men när man känner många av de svenska
kommunisterna personligen är det svårt att
tänka sig dem i någon slags förrädarroller mot
eget land. Jag har funnit dem fullt ut lika goda
och fredsälskande människor som andra. Som
föreläsare har jag haft kontakt med dem i
många år, men ännu har ingen fordrat eller
ens föreslagit att jag skulle gå in i partiet.
Tvärtom, när en stor morgontidning hånfullt
kåserade om "kommunisten Fridegård"
svarade Ny Dag att jag inte var kommunist. En
annan sak är att det i orostider ofta kommer
fula fiskar upp till dagsytan från okända djup.
Detta gäller inte bara ett parti utan alla.
Men just för att jag känner djupt för ryska
folket kan jag inte applådera allt som sker
eller synes ske där borta nu. Då vore jag en
dålig vän. Man skulle önska att de ryska
ledarnas misstänksamhet inte vore så sjukligt
stor — att de inte sade nej till varje förslag
om samarbete för freden. En vanlig människa
som jag har svårt att tänka mig att en annan
makt skulle kunna överfalla Ryssland under
överskådlig tid.
Men vi bör inte oawänt stirra mot öster.
I ett flaggtal i somras pekade jag på att det
finns olika slag av diktaturer och olika vägar
till dem. En är det omärkliga och vänliga
omhändertagandet av den enskildes förhållanden,
ett finmaskigt nät som man till sist sprattlar i.
Vi blir antecknade, utfrågade och utspionerade
i en grad som aldrig förr, och gränsen når
snart det löjliga. Staten tar hand om oss
och våra angelägenheter i rörande grad, den
tränger in i hemmen, i sängkammaren,
överallt. Nu väntar man bara Gallupfrågan:
"Brukar ni besöka toaletten och i så fall vid vilka
tider?"
"Allting flyter, jag vet ingenting", skrev en
finländare till mig i veckan. Så är det också
för mig när jag nu försökt så ärligt som möj-
264
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
