Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Albert Camus: Ur arkiv för frågor rörande Pesten. Översättning av C. G. Bjurström och T. A. Nyström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALBERT CAMUS
utan att dock någonsin glömma, vad ni äro
skyldiga er själva. Det är villkoret för en
hovsam ära.
Försedda med dessa botemedel och dygder,
återstår er blott att ej ge efter för tröttheten
och att bevara er inbillningskraft intakt. Ni
få icke, ja, aldrig vänja er att se människor
dö som flugor, som de göra i dag på våra
gator och som de alltid ha gjort, alltsedan
pesten en gång fick sitt namn i Athen. Ni få
aldrig upphöra att känna bestörtning inför
dessa av Thukydides omtalade svarta strupar,
vilka svettas blod och ur vilka en skrovlig hosta
mödosamt rycker lös enstaka gula och salta
slemklumpar. Ni få aldrig finna er till rätta
bland dessa lik, vilka till och med rovfåglarna
fly för att undkomma smittan. Och ni måste
fortsätta att uppresa er mot denna
fruktansvärda oreda, i vilken de, som vägra att vårda
de andra, dö i ensamhet, under det att de,
som uppoffra sig, dö ute i trängseln; i vilken
älskaren förskjuter sin älskarinna för att inte
ge henne av sitt onda; i vilken tyngden av
brottet icke bäres av brottslingen utan av den
syndabock, som man väljer i en fasans stund
av förvirring.
Motståndskraftigast är den själ, som funnit
frid. Ni måste vara motståndskraftiga inför
detta underliga tyranni. Ni skola icke tjäna
denna religion, som är lika gammal som de
äldsta kulter. Den dödade Perikles, fastän han
ej eftersträvade någon annan ära än den att
ingen medborgare skulle behöva kläda sig
i sorg för hans skull. Och alltifrån detta
ryktbara mord och ända fram till den dag, då
den slog ned på vår oskyldiga stad, har den
icke upphört att skörda människoliv och kräva
offer bland bamen. Om än denna religion vore
oss given av himmelen, måste vi även då säga,
att himmelen är orättvis. Uppnå ni denna
frigörelse, skola ni dock icke yvas däröver. Det
anstår er tvärtom att ofta betänka er egen
okunnighet för att vara säkra på att ni
iakttaga måttfullhet, farsoternas enda övermakt.
Men nu är givetvis intet av detta så lätt
att efterleva. Trots era masker och era
örtpåsar, ättikan och vaxduken, trots ert
upphöjda mod och er målmedvetna strävan skall
det komma en dag, då ni icke längre förmå
uthärda i denna stad av döende, i denna
folkhop, som vandrar runt, runt genom de
överhettade och dammiga gatorna, bland dessa
skrin, i denna framtidslösa skräck. Det skall
komma en dag, då ni vilja ropa ut det äckel,
ni känna inför allas fruktan och smärta. Den
dagen gives ej längre något botemedel, som
jag kan anvisa er, utom medkänslan, som är
okunnighetens syster.
II
TAL AV PESTEN TILL DESS UNDERLYDANDE
Jag härskar. Det är ett faktum, alltså en
rätt. Men det är en rätt som inte tål
diskussion: ni måste anpassa er.
Men missförstå mig inte, härskar jag så är
det på mitt sätt, och det vore rättare att säga
att jag fungerar. Ni är naturligtvis rätt
romantiska av er, och ni skulle gärna vilja se mig
i skepnaden av en svart kung eller som en
prunkande insekt. Ni vill ha högstämdhet,
patos, det känner vi till. Men det blir
ingenting av med det. Jag har ingen spira, jag har
arbetsrock. Det är mitt sätt att reta er, och
det är bara bra att ni blir retade: ni har allt
att lära. Er kung har sorgkanter under
naglarna, stärkkrage och en arbetsskärm över
ögonen. Han tronar inte, han sitter och arbetar.
Det är därför som all högstämdhet
försvinner när jag kommer. Den är förbjuden,
den liksom en hel del andra slänggungor,
likaså den löjliga ångest som följer lyckan åt,
likaså de förälskades dumma ansikten, det
egoistiska avnjutandet av en utsikt, enkla nöjen
274
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
