Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Margit Abenius: Lettiskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LETTISKT
i livet. Hennes instrument vibrerar både för
milda och fina melodier och patetiskt
storslagna. Hon har eld och intensitet och är utan
tvivel djupt engagerad i vad hon skriver. Om
"Mosaik des Herzens" trots titeln ändå inte
i första hand träffar hjärtat, så beror det
kanske på att författarinnan i sin stil inte alla
gånger förmår att i glömska av sig själv helt
gå upp i saken.
Konstantin Raudive (f. 1909) är bondson
från Lettgallen, landets östligaste provins, där
bekännelsen är hundraprocentigt katolsk och
det slaviska inflytandet starkt. I Riga kände
han sig främmande. I motsats till Zenta
Maurina har Raudive haft mycket litet att
göra med sitt eget land men känner ändå
sina fäder mystiskt leva inom sig. Han stod
oförstående för det patriotiska draget i den
lettiska yngre litteraturen; genom sina katolska
barndomsintryck var han snarast förankrad
i västeuropeisk kultur och fann den största
hemkänslan i fransk och spansk katolsk miljö.
I Spanien studerade han för filosofen
Una-muno, "den tragiska livskänslans" tolk, vilket
blev av stor betydelse för honom, och han
var vän med "Blodsbröllopets" diktare, Garcia
Lorca. Av kärlek till spansk kultur och "det
stormiga, alla gränser genombrytande" spanska
språket översatte han "Don Quijote", som i
Lettland blev en kär folkbok, samt skrifter av
Unamuno och Ortega y Gasset.
Raudive är i modern litteratur något av en
anakronism. Men genom sin upplevelse av
rotlösheten och allas vår fördömdhet och i sin
känsla för det inres verkligheter är han också
modern. Ty efter den tragiska livskänslans
förlösning längtar vi kanske alla, och famlar efter
de personligt ärliga uttrycken för den.
Diktaren, anser Raudive, måste i sitt eget inre
finna de eviga lagar som besegrar nihilism
och destruktion. Hos klassikerna är de eviga
lagarna renast utsagda.
"Memoiren des Sylvestre Perkons" hör till
dessa för en kritiker så problematiska böcker
vilka man antingen måste helt avvisa eller helt
godta — så som de är, i sin särskilda egen-
domlighet.1 Den börjar vagt, med en prägel
av något förgånget, men intrycket av pastisch
försvinner under läsningens gång: i romanen
blandas olika stilarter, även moderna, utan
att helhetsintrycket verkar splittrat. Den tänks
nedskriven av en lettisk skulptör, Sylvestre
Perkons, en tvekluven sökarnatur — irrande
Odysseus, bisarr Don Quijote — en innerst
inne from grubblare, som törstar efter
samhörighet och levande verklighet men som i
grunden aldrig kan tillhöra någon eller något,
annat än den dunkla kraft som driver honom att
söka skönheten och gestalta det universum som
vill nå uttryck genom hans skapande händer.
I huvudpersonens resor och öden analyserar
Raudive från sin lettiska utgångspunkt den
europeiska kulturen, och trots hans
dödsmedvetenhet har den för honom något av sagans
skimmer och ädla skönhet. Han avskyr inte
Beethoven och vill inte krossa bokstävlarna!
Skapande konstnärer brukar inte alltid
övertyga som romangestalter, men att Sylvestre
Perkons är konstnär — också i sin naivitet
och självtro är han det — därom övertygar
Raudive. Till skapelse hör Eros, och hjälten
möter i sitt liv många kvinnor, mest
konstnärsnaturer, slutna i sig och sin värld som han själv,
stilla öar, omflutna av ensamhet. Det är den
spröda, tragiskt komplicerade Mirandella som
inte uthärdar Perkons självbesatta anstormning
men som efter döden blir hans konsts genius,
och den blinda kompositören Teresa, vars
svårmodiga konstnärssträvan han kan stödja. I de
lyriskt vackra kärleksskildringarna möter man
en estetisk naturs kyla och ödslighet men också
spröda, allvarliga finhet i känslan för de subtila
själsliga relationerna mellan dem som älskar
eller ville älska varandra. Vacker är till exempel
den korta inlagda berättelsen om en lettisk
bonde, i vars förhållande till hustrun köld
insmög sig. Men fast hon fördes till hospitalet och
levde där, brast aldrig bandet mellan makarna;
det förenade dem också efter hustruns död.
1 Mina intryck stöder sig huvudsakligen på första
bandet. De två senare delarna anses av kritiken
innebära en konstnärlig stegring.
281
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
