Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - John Hayward: Brev från London. Översättning av Åke Runnquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN HAYWARD
och genom sitt beskydd av rysk danskonst och
franskt måleri, och nyheter om deras litterära
verksamhet nådde t. o. m. in på
kälkborgerlig-hetens domäner. Mitt första försök att, om än
synnerligen vagt, söka kontakt med deras
rörelse ogillades inte precis av mina lärare,
vilka snarast betraktade det som ett alltför
harmlöst utslag av originalitet för att kunna
skapa ett ödesdigert prejudikat. Jag hade vunnit
ett pris i uppsatsskrivning (vilket för övrigt
instiftats av A. C. Benson, vars
romanförfat-tande broder bodde i Henry James’ villa i
badorten Rye efter den senares död), och jag
valde att använda en del av prispengarna på
en lyrikantologi vid namn "Wheels", redigerad
av Edith Sitwell. Överheten godkände
knorrande mitt val, men under förutsättning att
skolans förgyllda vapen inte som vanligt skulle
präglas in på det synnerligen okonventionella,
expressionistiska bandet.
Denna årgång av "Wheels", som utkom
1919, dedicerad till Wilfred Owen, den störste
och djupast sörjde bland det första
världskrigets soldatskalder, var i själva verket den
fjärde och sista i sviten i fråga, vilken
innehåller syskonen Sitwells tidigaste arbeten. Fast
den blev kraftigt utskrattad på sin tid, kunde
inte filistrarnas munterhet ta död på "Wheels".
Den överlevde "sparken från den vilda åsnans
hov", som Ben Jonson en gång så träffande
karakteriserade den vildsinta, djuriska
enfalden hos dem som hårdnackat sätter sig emot
nya åsikter bara för att de är nya. Det är
intressant att nu efter trettio år läsa om
kritiken i det framlidna organet Morning Post,
tidigare den mest reaktionära bland tidningar:
"Vi hysa inga som helst tvivel om", skrev man
där, "att utgivandet av ’Wheels’ om femtio år
kommer att betecknas som en viktig händelse
i den engelska litteraturens interna historia."
"Wheels" är numera glömd som publikation
betraktad, men dess inflytande har blivit
bestående och gör sig gällande i senare arbeten
av syskonen Sitwell och andra. I dag råder det
inget tvivel om att den profetiske kritikerns ord
gått i uppfyllelse i högre grad än han kunnat
ana. De fem huvudsakliga bidragsgivarna till
den sista volymen i sviten — de tre syskonen
Sitwell, Wilfred Owen och Aldous Huxley —
tillhör inte längre den engelska litteraturens
"interna" historia, med den doft av obskyrt
klickväsen och steril skolbildning detta uttryck
har; de har nu helt accepterats som
framträdande litterära gestalter inom sin generation.
I likhet med Aldous Huxley gjorde Osbert
Sitwell sin debut som lyriker. Han var
emellertid den förste i den begåvade familjen som
övergick till prosa och överlät åt systern att
vinna en berömmelse åt sig och sin lyrik, som
i hennes generation endast står tillbaka för
Eliots, och åt sin bror att utveckla ett slags
lyrisk prosa som lämpar sig att uttrycka den
sitwellska känslan av förundran och
förtjusning inför livet och konsten. Ända från början
odlade Osbert Sitwell de ironiska och satiriska
talanger, med vilka även hans syskon utrustats
i fullt användbar om också inte så riklig
utsträckning. I sin bästa roman, "Before the
Bombardment", och i talrika noveller har han
fört en ändlös strid (med många livliga och
underhållande skärmytslingar vid sidan därav)
mot det borgerliga samhället, mot dess
pretentiösa liknöjdhet, dess enfald och dess falska
värderingsgrunder. I yngre dagar visade de
tre syskonen en obruten front, utmärkt i lika
grad av solidaritet och ömsesidig loj alitet, mot
alla hävdvunna, skräckinjagande yttringar av
la bétise humaine, i livet likaväl som i konsten
och litteraturen. På 1920-talet förde de ofta
sina anfallsvågor längre än till boksidorna och
vann, tillika med en rad segrar över sina mera
trubbiga kritiker, en viss offentlig ryktbarhet.
Trots deras aristokratiska börd krävde de inga
speciella privilegier och erkände inga "droits
de seigneur" annat än rätten att försvara det
mänskliga förståndets och skönhetssinnets
adelskap mot det vulgära och ytligt pråliga.
Ehuru vanan att utdela "litterära pris"
aldrig nått en sådan spridning i England som
i vissa andra länder, och ehuru sådana inte
heller är så eftersökta hos oss, är det inte
desto mindre överraskande att familjen Sitwell
284
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
