Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
"The Journal of a Disappointed Man". Av
dessa jämförelser framgår kanske (i synnerhet
om man stryker Ernst Ahlgrens namn) att
Maria Le Hardouin eller för att vara exakt
hjältinnan i hennes bok "Det svarta seglet"
inte är vad som brukar kallas för en odelat
sympatisk person. Därtill har hennes öde gjort
henne alltför hysterisk.
Men om svåra yttre och inre omständigheter
tvingar en författare in i hysteriska tillstånd
och han vill skildra dem, så kan det ju aldrig
vara en förtjänst att han försöker framställa
sig som balanserad. Det gäller här som
överallt annars att vara sann. Erinrar man sig
Aguélis berömda maxim: "Man kan aldrig
vara nog exakt, nog enkel och nog djup", så
måste man väl säga att "Det svarta seglet"
inte är en alldeles mogen bok. Man tror gärna
att författarinnan är så djup som hon kan bli,
men man har svårt att föreställa sig att inte
hennes bok — så småningom — skulle ha
kunnat bli exaktare och enklare. Liksom
hjältinnan är obalanserad är författarinnan ojämn.
Som redan framhållits är Maria Le Hardouin
understundom ytterst klar och skarp, vid andra
tillfällen åter är hon vag, dunkel eller suddig.
Den subtilaste analys kan följas av
konstateranden som verkar bra lika fraser (t. ex. det
ideliga påpekandet att modern "älskar"
dottern), och trots att författarinnan inte tvekar
att visa hjältinnan i de mest förnedrande
situationer är man inte alltid övertygad om att hon
skildrar henne fullt objektivt. Oaktat all fin
psykologi är bokens människoskildring
väsentligen lyrisk.
Den lyriska läggningen gör författarinnan
mer intresserad av stämningar än av fakta. Vi
får veta mycket om hjältinnans själstillstånd
men ganska litet om förloppet av hennes
sjukdom (ett slags ryggskada som tvingar henne
att tillbringa åratal i sängen, stundom hårt
gipsad). Hur det kommer sig att denna invalid
tidvis kan röra sig tämligen fritt inomhus och
utomhus får man aldrig någon förklaring till.
Det fina i Maria Le Hardouins bok ligger
alltså i själsskildringen. Och den är inte bara
psykologiskt intressant utan ofta synnerligen
suggestiv. Dessutom går den ur ren
ärftlighets-synpunkt utmärkt väl ihop. Hjältinnan är
verkligen sin moders dotter. De är båda lika
viljestarka, lika egoistiska, lika hänsynslösa, lika
stolta och — nästan — lika "fördomsfulla".
Men skillnaden är bland annat den att modern
nästan alltid har fått det hon har velat, dottern
nästan alltid har nekats det hon har velat ha.
Sedan är förstås dottern också mera begåvad,
och hennes öde har dessutom gjort henne
intressantare.
Skildringen av den lilla krymplingens
barndom har scener som jag tror man alltid
kommer att minnas, t. ex. den vanvettiga ångesten
för att bli lämnad ensam, terrorn på sjukhuset,
de intressanta erotiska fantasierna, på en gång
framkallade av denna terror och ett medel att
uthärda den. Den långa maktstriden mellan
mor och dotter gör också starkt intryck, fast
man kanske just här mest saknar en viss
"objektivitet". Helt övertygande är i gengäld
förnedringstillstånden och ensamhetskänslan
skildrade, sådana partier tillhör alltid
höjdpunkterna. Kärlekshistorien slutligen är i all
sin skenbara vanlighet originell, därför att
den är så sann — trots att den kan vara en
fantasi. Här skulle man inom parentes vilja
opponera mot det referat som finns på bokens
baksida. Denna kärlekshistoria är inte något
"surrogat", hjältinnan är helt enkelt kär i sin
Philippe, hon må sedan aldrig så mycket ha
gett sig in i historien "på trots". Liksom så
många andra avsnitt i boken skulle också
kärlekshistorien kunna inbjuda till analyser och
utläggningar. "Det svarta seglet" innehåller
överhuvud mera än vad man först kan vara
benägen för att tro. Däremot är porträtten
— med undantag av hjältinnans — mera
skissartade än utförda: författarinnans människo
skildring är koncentrerad på "jaget".
Dödsångesten är en av bokens rödaste
trådar, skriket den form av känsloutbrott som
är dess mest personliga och dess kanske mest
övertygande. Men trots det våldsamma
motståndet mot döden verkar den slutliga
resignationen äkta. De sista sidorna har ett rofyllt
allvar som inte saknar storhet.
Knut Jaensson
ITALIENSK ALLEGORI
Dino Buzzati: Tataröknen. Översättning av
Eva Alexanderson. Panache-serien.
Bonniers 1948. 7:50.
Till 40-talets nyvinningar på
översättningslitteraturens område hör i första hand, att en
svensk läsare med tillbörlig skärpa blivit
upplyst om att den moderna italienska prosan
gudskelov inte slutar med d’Annunzio, Grazia
Deledda och Pirandello. Sedan 1940 har
åtminstone fyra av Italiens nu dominerande
diktare — Alvaro, Bacchelli, Moravia och
297
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
