Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
ansikte"). Mer än en gång snuddar Böök vid
tanken att kapitalismen, om än i det
framtida kollektivjordbrukets form, står nära
kommunismens statsreglerade stordrift. Amerika
och Ryssland — de två ytterligheterna berör
varandra. Vi styr otvivelaktigt, menar han,
mot någon form av statlig reglering, kanske
rentav statligt förmynderskap, arbetare och
bönder kommer att hamna i samma läger.
Framtidens jordbrukare, säger Böök (s. 134),
"är i umgänget med frihetens höga idé
hänvisade till en kritisk relativism och en praktisk
moderation, som utesluter dogmatisk
agitation". Böök överför sin egen "kritiska
relativism" — vad den nu kan innebära i fråga
om politiskt ställningstagande — också till
jordbrukarna. För närvarande överensstämmer
hans program kanske med bondeförbundets,
men varken Böök eller jag vet hur framtiden
en gång kommer att te sig. Liberalismens
"principiella frihetssvärmeri" har sannolikt
inte alls spelat ut sin roll. Den "kritiska
relativismen som ledstjärna" för det ekonomiska
och politiska handlandet är enligt min mening
en faktor, som uppluckrar samhället.
Fredrik Bööks bok är otvivelaktigt
stimulerande, den är välskriven, lärd och intressant.
Den innehåller briljanta översikter av
vardagens problem i litterär belysning: tvätt och
byk alltifrån Homeros till H. C. Andersen, den
röda tuberkulosmjölken i Rousseaus
svärmerier, odlingen av himmelskornet, Hordeum
coeleste, på Tegnérs Östrabo. Men den bärs
inte upp av vetenskaplig objektivitet. Den
hyllar tron på relativismens bärkraft även då det
gäller "frihetens höga idé". Man efterlyser
lidelsen och kampen för att nå sanningen.
Åke Gustafsson
RODIN
Alf Liedholm: Auguste Rodin. Lindfors 1947.
8: 50.
Rodins inspirerande räckvidd, som i början
av seklet var ofantlig, är numera på väg att bli
ett minne. Hans skulpturala tankegångar är
bara i ringa grad impulsgivande för andra
skulptörer. Ändå kan man inte säga att han
upplevt något direkt konstnärligt fallissemang,
sådant som brukar komma de flesta konstens
världsmästare till del efter ett par decennier.
Han har inte mött nästa generations kompakt
oförstående front. För nutidens ledande
skulptörer är han ungefär farfar, och herediteten,
ofta i rakt nedstigande led (t. ex. Bror
Hjorth) har i huvudsak varit sympatibetonad.
Som konstnärspersonlighet är han fortfarande
levande, eggande, en skulpturens livskonstnär,
men hans formella resultat, om än av hög
kvalitet, är inte på samma sätt eggande; detta
beror naturligtvis inte minst på att de var
knutna till ett visst innehåll, en ideellt
spiritualiserad sensualism, som mycket snabbt
passerades ungefär vid förra världskrigets utbrott.
Redan Rodins omedelbara efterföljare, även
den trogne eleven Bourdelle, tog ett långt steg
bort. Historieskrivningen försöker ofta ånge
Rodin som den förste möderne skulptören, som
en banbrytare för ny form. Troligen kommer
det resonemanget inte att stå sig; snarare
arbetade Rodin i en traditions sena, fruktbara
övermognad. Genom en rik vitalitet lyckades
han simulera begynnelse och gryning bland
flacka kolleger, men det som han beträffande
framtiden lyckades bäst med var att visa att
skulpturen måste söka sig en annan väg än den
han själv gått.
Rodin hade ett i konstnärlig mening okyskt
förhållande till formen. Hans
hantverksmässiga rutin etablerade alltför lätt en förförisk
kontakt mellan modell och material. Han hade
lätt för att smickra materialet och lät sig själv
villigt smickras tillbaka av bronsen och
marmorn. "Smidighet, enkla, uttrycksfulla,
oändliga term! Smidighet är helt enkelt tingens
själ. Det är den som jag sökt hela mitt liv."
Sådana ord får lätt en bismak av konstnärlig
prostitution när man på prov upprepar dem
nu i en tid som försöker motarbeta just den
vitala rodinismen genom att ansvarsmedvetet
underordna sig mer serena principer och
åtminstone periodiskt genomföra en
konstruk-tivistisk renlevnad. Det vore orätt att påstå att
Rodin själv skulle helt fallit offer för den
smidighet man nu fruktar. Han kunde värja
sig mot den, liksom mot den erotiska
idealismen, som hotade honom från annat håll, tack
vare sin energiska sinnlighet, som mättade den,
motiverade den och stegrade modelleringen
utöver det enbart följsamma.
Alf Liedholm har skrivit en populär bok om
Rodin. Språket har blivit lite yvigt ibland, men
det uppväges av att författaren smugglat in
så mycket som man inte väntar finna i en
bok av denna publika uppläggning. Han har
ambitiösa och självständiga karakteristiker av
milj ön, av tidens tankegångar och av
skulpturverken. Framför allt har han starkt känt bristen
av användbara karakteriseringstermer när det
301
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
