Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
tyvärr också rätt litet av den kvalmiga överhettningen
i atmosfären och sinnena, som borde funnits där, men
dialogen bars fram, mjukt och säkert, genom vågberg;
och vilodalar mot allt högre vågberg, och man njöt av
hur mästerligt diktaren förstått hålla spänningen vid
liv under de båda första akterna, i vilka nästan intet
yttre händer, men allt förbereds för den avgörande,
intensivt fängslande tredje akten, där slaget faller och
den enda oförkrympta livsdugliga varelsen i
kanarie-buren krossas. Hon spelades av Kerstin Rabe, "med
mörk och lidelsefull skärpa, kanske i strävaste laget",
för att citera Herbert Grevenius; medan Hjördis
Pettersson i Tora Tejes roll gjorde en ganska monumental
Spansk variation av Ekebys majorska. Berta Hall och
Ingrid Borthen inmutade vardera nytt land åt sig med
den förlovade, resp. lytta i dotterskaran. Helt fri från
svaga punkter var rollbesättningen väl ej. Men på det
hela taget var det en fin studioföreställning.
Till teaterkatalogens fullständigande må här
slutligen nämnas att Hälsingborg fört fram Margareta
Bergfelt som Eleonora i Strindbergs "Påsk". John
Ekman var gäst i Lindkvists roll. Samtidigt gästade en
annan del av ensemblen huvudstaden med Blomgrens
"Höst", redan anmäld i tidigare krönika. Annandag
påsk, den 29 mars, var det slutligen premiär i Malmö
på ett Hjalmar Bergman-program i Bengt Ekerots regi,
enaktarna En skugga och Dödens arlekin. Det blev
en fängslande upplevelse. Kanske särskilt för den som
redan i tjugoårsåldern lärde sig älska dessa stycken
och alltsedan i dem och en handfull besläktade (av
Strindberg, Lagerkvist och Bergman själv) fortsatt att
së själva höjdpunkten av svensk dramatik. Hur friska
de hållit sig! Språket har åldrats här och där, som ett
fotografi gulnar under loppet av tre decennier, men
det bara ökar charmen, ty dragen äro lika unga, och
känslan som talar ur minspel och blick lika levande
robust och äkta. Detta är den esoteriske Bergman.
Dessa spel förhålla sig till Swedenhielm, Markurell
& Co. som imperialoktavupplagan av Törnrosens bok
till duodesen. Men hur vitala trots sin konstrikt
genomarbetade form, hur fjärran från det bleksiktigt tunna,
som man ej sällan med rätt vill förbinda med
begreppen esoterism och konstfullhet!
Vad utförandet beträffar, så var det förstås litet
ojämnt. För att börja med reservationerna, så slog
instruktionen osmält igenom i många av scenerna, såsom
den gärna gör när regin har varit för ambitiös i
förhållande till repetitionstidens längd och artisternas
förmåga. På det hela taget eftersträvades levande
replik och plastik, men med vissa svävande
marionettinslag. Det kan ej sägas att resultatet blev någon klar
stil. Man var också oense med regin i flera detaljer,
och tyckte att åtskilliga effekter i dialogen aldrig blev
tillvaratagna; men så är det ju nästan alltid när man
kan texten för bra. Några biroller, särskilt kvinnliga,
voro generande svagt besatta. Men å andra sidan,
eleverna skall man ju släppa fram. Debuterande
dekoratören Tyr Martin och regissören hade sökt få kontrast
mellan de bägge pjäserna genom att ge den senare
realistisk inramning, men ge förpjäsen, "En skugga",
på draperiscen med ett fåtal fristående funktionella
element, en spaljégrind, en dörrpost, ett stiliserat träd.
Därom är i och för sig intet att säga, kanske ej heller
om att draperitablån gjorts både färg- och formlös,
ty däri kunde ligga en viss töcknig avsikt. Men den
var stillös också, direkt tråkig, och slog ihjäl alla lamt
insatta skuggeffekter; det var värre. Scenbilden till
"Dödens arlekin" var då vida bättre, och denna pjäs
gjorde också eljest det starkaste intrycket.
På kreditsidan får man uppföra den friska vilja och
intelligens, som på det hela taget löpte genom
föreställningen, och en rad goda rollprestationer dessutom.
Vilket strålande döderhultmagasin, alla
kyrkostämmegubbarna i andra akten av "Dödens arlekin". Om en
och annan snuddade vid buskteätern, så kan det i varje
fall ej sägas om Frans Oscar Öbergs schabbige
kontorschef och Bertil Brusewitz’ kronofogde, näppeligen
heller om Per Hjerns salvelsefulle prost, för det var
äkta hjalmarbergmanska krumelurer. Bland damerna
övertygade Gun Robertson mest, såsom den
förhårdnade systern, och Ragnvi Lindbladh såsom den
tanklösa och livshungriga; på herrsidan fick Georg Ärlin
ännu en gång bevisa sin solida förmåga i Bertils roll
— den svage sonen till den starke fadern, som ligger
och dör, han, som slits mellan längtan och skräcken
för att själv få gripa regementet. En minst lika fin
rollprestation gjordes dock av Erik Strandmark som
drängen i "En skugga", en nästan rysk figur både i
uppsyn och i den paradoxala blandningen av
trofasthet och lömskhet. Också Curt Masreliez som
äventyraren Erik var till sin fördel här, mer än i den lilla
roll han uppbar i "Dödens arlekin". Bifallet var långt
och hjärtligt. Den gamla patentföreställningen, att
småpjäsprogram aldrig dra någon publik, torde vara
slutgiltigt avlivad. Ebbe Lindé
Per Verner-Carlsson: SÄG ditt anlet.
Stockholms studentteater.
Studentteatern har nyss firat 20-årsjubileum med
Pär Lagerkvists "Den svåra stunden", en föreställning
som BLM tyvärr inte var i tillfälle att anmäla. Inte
långt efteråt var man klar med en ny uppsättning —
det skådespel som fått första priset i föreningens
dramatiska pristävlan.
"Säg ditt anlet", som är författat av en 2I-årig
student, handlar om Kaj, en ung man i samma ålder, som
nästan lyckats frigöra sig från "vår världs skenliv av
illusioner och berusning" och komma i kontakt med
det verkliga Livet. En något slarvigare kumpan
inackorderar sin senaste förälskelse i hans lya över nat-
308
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
