Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Nytt från Frankrike - Notiser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NOTISER
sina olika motståndare i frågan om utrensningen bland
författarna, och protesterar mot ett rättshaveri som
uppenbart främst grundar sig på partipolitiska motiv.
Hans brytning med Comité National des Ecrivains och
hans oavbrutna fejd med de kommunistiska författarna
har lett till att han uteslutits från Lettres franqaises
som —- grundare! Redaktören Claude Morgan har
visserligen förklarat att Paulhan enbart av artighet
har fått figurera på tidningens första sida såsom
grundare och att han först längre fram medarbetat i
tidningen som då var ett hemligt organ, riktat mot
ockupationsmakten. Det löjliga i detta argument
framträder ännu tydligare om man tar del av den lilla
historik över tidningen som Morgan själv skrivit i
tidningens första fria nummer (9 september 1944) där
Paulhan omnämnes som en av de drivande krafterna.
De "revolutionära surrealisterna" har sedan de
samlades och organiserades i Bryssel i oktober förra året,
fortsatt sin verksamhet. Det första numret av en
Bulletin international du surréalisme révolutionaire
föreligger nu, med artiklar av Noël Arnaud om den
revolutionära surrealismen i den ideologiska kampen,
av René Passeron om en "revolutionär erotik" m. m.
Ett möte häromsistens i Paris var avsett att behandla
frågan om dikten och vardagen, och bar namnet "La
poésie est-elle toujours une pipe?" På grund av de
närvarandes våldsamma oväsen, visslingar, buanden,
(till och med en astmatisk trumpet förekom) var det
synnerligen svårt att följa de olika talarnas inlägg. De
besjälades dock alla, liksom deras tidskrift,
uppenbarligen av en djup tro på sin historiska mission. De
revolutionära surrealisterna är anslutna till
kommunistiska partiet, och Sovjet och marxismen fick under
mötets lopp uppbära sin rättmätiga tribut av
hyllningar. Det är dock frågan om dessa "nya" surrealister
bättre än de "gamla" skall lyckas dra jämt med det
kommunistiska partiet vars hårda disciplin endast
motvilligt kan lämna rum åt så pass personliga
spekulationer. Det förtjänar i alla fall anmärkas att den
oordnade revolutionära stämningen under ovan nämnda
möte snarare fanns bland åhörarna än bland talarna
och deras "trogna".
Det är med glädje man ser hur allt flera svenska
böcker kommer ut i fransk översättning. Man har
härför främst att tacka Lucien Maury som oförtröttligt
arbetar på att sprida kännedom om svensk litteratur
i Frankrike. Efter "Dvärgen" av Lagerkvist och
Pelle-rins tolkningar av svensk lyrik har nu även "Röde
Orm" kommit ut på det utmärkta förlaget Stock som
sedan gammalt intresserar sig för engelsk och
skandinavisk litteratur. "Orm le rouge" (Stock, 230 fr.) har
varit föremål för en lång och entusiastisk recension av
René Lalou i Les Nouvelles littéraires, och nu kommer
på samma förlag "Six billets de faveur" av Sigfrid
Siwertz (Stock, 300 fr.). Översättarna är i det första
fallet den erfarna och skickliga Lagerlöfspecialisten
Tekla Hammar, i det andra Max Schneider. Men Stock
har inte monopol på svenska översättningar. I höstas
utkom även "Kallocain", översatt av Marguerite Gay
och Gerd de Mautort på Les Editions Fortuny (170 fr.)
och blev även den mycket gynnsamt emottagen. Låt
oss till slut påminna om att Lucien Maury grundat
en fransk Société Strindberg som bland sina
medlemmar räknar namn som Gide, Martin du Gard m. fi.
Moliére har varit teatersäsongens stora namn. Bland
alla de olika framförandena av hans verk märkes
"Don Juan" hos Jouvet och "Amphitryon" hos
Barrault. Ifråga om den sistnämda pjäsen har Guillot de
Saix i Opera intressanta saker att förtälja. Han upptar
en bevisföring som redan Pierre Louys hade samlat
material till och som går ut på att Moliére visserligen
"satt ihop" sina pjäser själv men att han inte alltid
själv stått för verserna. I detta fall skulle det vara
själve Corneille som rimmat ihop "Amphitryon" åt
sin kollega, alldeles som han bevisligen har gjort för
Psiché. Enligt Guillot de Saix skulle dåtidens
författare, liksom konstnärerna, icke ogärna arbetat i
lag; så skulle även ha skett med "Les Plaideurs" av
Racine. C. G. Bjurström
NOTISER
Pornograf på avvägar
Henry Millers tre senaste böcker, "The
Air-Condi-tioned Nightmare", "Wisdom of the Heart" och
"Re-member to Remember", recenseras i Neui Statesman av
Philip Toynbee, som anlägger en del rätt ovanliga
synpunkter på den vilde amerikanske författaren. Han ser
med beklagande att Miller övergivit sin tidigare stil,
från den tid på 1930-talet då han bodde i Paris och gav
ut sina böcker där. Då var han visserligen en pornograf,
men en av de främsta och jämförlig med de få genuint
grova författare i världslitteraturen, som verkligen skri-
vit bra. Redan då visade sig emellertid en annan
oroande sida hos Miller, som bröt mot hans fina artisteri.
"En fantastisk pajas brukade smyga sig in på scenen
och utan att blinka berätta en ful historia för oss,
livfullt och övertygande och med många talande gester.
Men när vi ivrigt ropade da capo såg vi till vår fasa
ridån gå upp för en helt ny scen. Fonden utgjordes av
en himmel full av blödande stjärnor och framför den
stod en halvnaken man iförd ett lösskägg och med
rött strålkastarsken i ansiktet. Ur hans strupe forsade
en flod av feta fraser, vilka i den mån man förstod dem
gick ut på att människorna skulle älska varandra,
314
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
