Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Martin A. Hansen: Rapphönan. Novell. Översättning av Jan Gehlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARTIN A HANSEN
RAPPHÖNAN
De hörde den hemlöse landstrykaren
utanför, blåsten. Han var trött, tycktes det. Då och
då lade han sig ner på marken för att vila,
men så måste han upp igen.
Emellanåt reste snön sig upp vid fönstret,
virvlade, valsade runt och var borta igen. Den
tittar in, tänkte de, den har roligt åt oss, fast
här inte finns något att ha roligt åt.
Det blåste och kvällen led. Blåsten tilltog
nog, men trögt. Den släpade sig genom
trädgårdens träd. En slitande vind. Den påminde
om en som drar sig för att säga sanningen
men måste säga den. Det var nog vad de vuxna
i rummet hörde i den slitande blåsten.
Kvällen led och hela tiden föll det snö. Först
var det stora, breda flingor, som från mörkret
kom seglande in mot rutan och blev lysande,
stora vitsippor. Sedan blev flingorna mindre
och tätare, och länge, mycket länge kom de
snett. Småningom ökade de farten och kom
mera vågrätt, svepande. När snön alltså inte
gjorde halt och vände sig i sin långa vita
mantel och tittade in.
— Men se på snön! sade den minsta flickan.
Systern hyssjade på henne. Barnen gladde sig
annars åt snöväder, men det kunde de inte
nu, tyckte de. Och hela kvällen sades det inte
mycket mer än det, som den lilla sade om
snön. Det var under kriget, det första stora
kriget, på en avsides liggande plats, i ett
anspråkslöst hus, där något var på tok.
Fadern satt och läste tidningen. Han läste
ständigt samma stycke. Han kom mitt i det,
och så började han från början igen. Modern
stoppade strumpor. Det gick snabbt. Nålen
in, nålen ut, in och ut, in och ut, tråden av,
nästa hål, alltför snabbt. Barnen satt tätt
tillsammans vid ett hörn av bordet och såg i
gamla veckotidningar. De var mycket tysta
och ense.
I ett mildare ljus skulle rummet ha sett
trivsamt ut, ombonat och med vackra
småsaker, lysdukar, tavlor, prydnadsföremål. Men
ner från taket hängde ett underligt, livlöst
föremål, som också gjorde de andra sakerna
livlösa. Det hjälpte inte, att fotogenlampans
mässing var putsad och blänkande. Den var
utan bränsle. Den bara hängde, den var hängd.
Ljuset kom från karbidlyktan uppe på
vägghyllan. Fadern hade försökt att skärma av den.
men den gav ändå ett rått ljus. Den var sned
och blå i sin stickande låga, och den väste, så
länge den hade krafter nog. Sedan började den
blinka och vippa med lågan som skatan med
sin stjärt. Mänsklig blev den först strax innan
den dog.
Lyktan stod och pekade på möblernas slitna
ställen och tapetens fläckar. Den påpekade alla
fel. Gjorde de smala ansiktenas skrift lätt att
läsa. Det hårda ljuset gjorde allting ringa,
även själarna, som saknade olja i sina lampor.
Det hände, att landstrykaren där ute körde
en arm ner genom skorstenen, så att kaminen
släppte ut rök. Det stirrade barnen på med
öppna, slappt leende munnar, det var då
äntligen något intressant.
Men glöd fanns det i kaminen, helt utan
värme var rummet inte. Och hade en
främmande kommit in, hade han kanske inte lagt
märke till något. Då skulle föräldrarna göra
sitt bästa. Det var deras stolthet att dölja allt
ända in i det sista.
Då och då kom ju bekanta på besök. De
hade väl sina aningar, och några av dem
hade lika skarp blick som karbidlyktan. De
granskade förstulet barnens öron. Jo, öronen
331
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
