Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Gustav Sandgren: Småstad. Prosastycken - Utredning om småstaden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV SANDGREN
SMÅSTAD
UTREDNING OM SMÅSTADEN
De flesta av oss har en fast tro på idyllen.
Innerst inne vill varje normalsvensk ha en
röd stuga med pelargoniefönster mot väg eller
gata, bakom dess rutor och gardiner vill han
sitta i en bekväm stol och röka pipa och läsa
tidningen medan en ljuv lukt av nyfernissade
korkmattor och kardemummabak från köket
omger honom. De flesta svenskars strävan går
ut på att förverkliga denna önskedröm, som
är en av de resonablaste och riktigaste bland
önskedrömmar, och där denna önskedröm
verkat längst har den åstadkommit småstaden.
Där har det idylliska nästan blivit en
kommunal fordran. Man kan gå från
pelargoniefönster till pelargoniefönster, fånga glimt efter
glimt av välhållna trasmattor över blanka golv,
vitmenade murar och små gummor med
nystrukna förkläden som sitter och stickar vid
en röd kopparkruka på tre ben som innehåller
en blommande lyckoklöver. Det fordras
åtskilligt med mod och verklighetssinne för att
tränga igenom denna idylliska yta och
försöka få rätt på vad som är verklighet bakom
fasaden. Vad som för mig är det väsentliga
i Reinhold Ljunggrens tavlor från Trosa, är
deras vemodiga avslöjanden av idyllen. Han
målar idyllen som den ter sig, utan vank och
repa, men ändå ropar något annat ur ansikten
och interiörer. Idyllens vemod kommer
naturligtvis från tvånget till ständig begränsning,
människornas ideliga stötande emot osynliga
men obevekliga hinder i sammanlevnaden gör
dem tuktade på ett visst sätt, och de vet att
de kan göra små sidohopp och krumelurer då
och då, men aldrig utanför en viss gräns.
Småstadens tolerans klipper nära huvudet och
eftersträvar en sorts själslig enhetsfrisyr som
alla mer eller mindre medvetet underkastat
sig. Men denna idyll bär i sig också något av
riktighet, den är inte konstlad, den motsvarar
ungefär vad människan är.
Jag puttrade en sommarmorgon in i Trosa,
kommande utifrån fjärdarna i en aktersnurra,
och for med oförskämda ljud uppför den lilla
grönslemmande ån och förtöjde vid en kaj.
Och även då funderade jag över småstaden,
och om jag skulle sammanfatta vad jag trodde
då och vad jag sedan lagt till av funderingar
över ämnet, skulle min skrivna kria innehålla
ungefär detta:
"Småstaden är inte, som många tror, bara
en vanlig stad med färre invånare. Nej,
småstaden utgör en särskild samhällelig
levnadsform, begränsad åt alla håll, skild från byn
eller stationssamhället lika klart som från
storstaden eller industristaden. Småstaden har med
sitt anspråkslösa livsflöde och sina små
energiutgifter många likheter med ett vilstadium, en
sorts sömn eller ett övervintringstillstånd som
blivit permanent. Småstadens människor blir
så småningom en särskilt anpassad typ: En
stadsinvånare som kan överblicka hela sin stad
och som oftast känner alla medinvånare ända
ned i deras lönnligaste tankar och avlägsnaste
släktförhållanden, som känner alla ansikten
på långt håll och som därför aldrig behöver
tveka om det gäller en främling i staden eller
ej, som trafikerar stadens gator. Småstadens
människouppfattning blir oftast en mönstrande
uppfattning, där människan aldrig får
överskrida en viss vardaglig gräns för sitt
handlande och sitt tänkande, men gentemot dem
som uppfyller fordringarna på småskuren
originalitet, kan småstadsbon visa stor mildhet och
402
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
