Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - A. L. Barker: Bildstormarna. Novell. Översättning av Sonja Bergvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BILDSTORMARNA
— Jag går hem nu, sade han skinande av
belåtenhet med sig själv och skulle ha vänt sig
om och marscherat i väg om inte Neil hade
sträckt ut handen och gripit honom om vristen.
Marcus tog misslynt ett hopp tillbaka. En
underlig känsla av illamående kom honom att
frysa till när han såg Neils ansikte.
Det var någonting galet med hans ögon. De
hade varit blåa förut, Marcus mindes precis
hur blåa och vassa de hade varit. Nu var de
mörka och glänste rakt mot det skarpa
solskenet utan att blinka eller en enda gång
vändas bort från Marcus. Men han hade i alla
fall en kylande känsla av att det mörka i
ögonen också fanns utanför dem, så att Neil
inte såg ordentligt. Han rörde fortfarande på
läpparna, de rörde sig hela tiden som om han
talade, men han sade ingenting. Han inte ens
viskade.
Marcus drog sig baklänges. Neils hand, som
låg utslängd på marken i riktning mot honom,
öppnades och slöts som en klo. Marcus var
förundrad över att uttrycket i Neils ansikte
tydde på fruktan och att de mörka ögonen,
som aldrig blinkade, inte någon gång vändes
bort från honom, som om Neil var rädd att
bli lämnad ensam.
Men så kunde det inte vara, Neil var aldrig
rädd, och här fanns det ingenting att vara
rädd för. Och för resten — Marcus gjorde
morskt helt om — Neil hade inte bett honom
stanna kvar. Han kunde ju ha sagt till om det
var det han ville.
Vid grinden till hästhagen stannade han och
såg sig om. Neil hade inte rört på sig. Hans
kropp låg vårdslöst utspilld i gräset med ena
armen fortfarande utsträckt mot Marcus,
ansiktet var otydligt på så långt avstånd men var
fortfarande vänt åt det håll dit Marcus hade
gått. Kvarnen lutade bakom honom, dess
skugga skulle snart falla över honom, så att
han kom undan solen.
Det låg någonting annat i gräset i närheten
av kvarnen. Det var Neils läderjacka. Marcus
rynkade på näsan. Han tyckte fortfarande att
det var en egendomlig tid och plats att lägga
sig och sova. Kanske Neil skulle vilja ha
jackan under huvudet. Han tvekade och var
på vippen att gå tillbaka. Men så mindes han
Neils hån, hans: "Du är blöt! Du blir aldrig
nån pilot!" Neil skulle förakta honom, och
det med rätta, om han gick tillbaka i så
kvinnligt ärende. Jaktflygare låg antagligen
aldrig med någonting under huvudet utan
sträckte bara ut sig på hårda marken. Marcus
var imponerad av denna spartanska livsform,
han visste att han skulle ha mycket svårt
för att ligga lika stilla som Neil och lika
länge.
Han vinkade åt Neil och kröp under
grinden. Efter en liten stund kom han till stället
där kaninen låg. Han kiev förbi med bortvänt
huvud. Neil hade sagt att det var våpigt att
tycka synd om kaninen, Neil hade visat hur
man bar sig åt när man var hård och djärv.
Han skulle bli som Neil, och en gång i
framtiden skulle han pröva sina nerver genom att
göra en fyrapunktslandning.
Det var första gången han var ute och gick
alldeles ensam, och han kände sig vuxen och
oberoende. Han gick över fältet med det
rasslande gräset och hans ben puffade det morskt
åt sidan.
Ute på det sista fältet stannade han och
lyfte sitt ljusröda, fuktiga ansikte mot
himmelen. Ett avlägset surrande fyllde luften,
fyllde varje minsta vrå, varje råtthål, varje
skrynkla i varje skrumpet löv — och där
syntes tre små prickar mot det blå —
orientaliska, precisa.
— Benim, sade Marcus och blev stående
och tittade uppåt i skydd av handen, hembar
dem sin hyllning ända tills de var försvunna
ur sikte.
Översättning av Sonja Bergvall
429
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
