Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Arvid Brenner: Din nästas ansikte. En studie i människogestaltningens problematik - Carl-Erik af Geijerstam: Rabbe Enckells lyrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RABBE ENCKELLS LYRIK
vanvettigt snabba tekniska utveckling, som vi
känslomässigt inte alls har hunnit följa med,
och vårt mer än trettioåriga världskrig med
dess överraskande förskjutningar i fronter och
ideologier har skapat en kanske hittills okänd
förvirring. Den diktare, som har haft kraft att
uppleva och när en önskan att återge detta
kaos i dess helhet, kan nog inte uttrycka sig
på ett för de många begripligt sätt. Men om
en författare håller sig till de enskilda
individerna, till de vanliga vardagsmänniskorna, och
undersöker vad som sker i deras inre i denna
de oerhörda förändringarnas tid, då kan han
nog uttrycka sig så att de själva förstår det.
Vi har alltför lätt att dela upp varandra
i kategorier och uppfatta varandra som typer,
vi måste odla konsten att se varje
medmänniska som individ och lyhört förnimma alla
nyanser och skiftningar i hennes väsen — både
de som bara är reflexer av det myckna som
strömmar in i henne utifrån och de som är
hennes alldeles egna. Givetvis är det
bekvämare att betrakta en människa — eller en
romanfigur man har under arbete — som typ.
Då står hon där tämligen entydig framför oss,
representerande något vi gillar eller ogillar.
Antingen hon väcker vår sympati eller
antipati, så avfärdar vi henne -—- om vi håller på
och författar — som en statist utan eget ärende
i vårt spel. Om vi tar ett steg närmare, får hon
ansikte och röst, blir ett du, som måste bli
taget på allvar. Ju närmare vi kommer henne,
desto mera komplicerat blir det. Till sist
kanske hennes väsen flyter ut inför våra ögon och
blir lika svårfångbart som vårt eget inre. För
ingen människa kan ju helt överblicka sig
själv, ingen författare torde kunna ge ett helt
sant och igenkännbart självporträtt. Ändå kan
han aldrig skildra eller identifiera sig med
andra utan att ständigt på nytt penetrera och
rannsaka sig själv. Verklig människoskildring,
det är kanske till sist något så enkelt och så
svårt som detta: att kunna tränga lika djupt
in i ett du som i det egna jaget och ändå kunna
ge detta du en synbar gestalt — en gestalt av
kött och blod, som är själens skylande hölje
och ändå med varje blick och rörelse och
röstskiftning röjer själens beskaffenhet.
CARL-ERIK af GEIJERSTAM
RABBE ENCKELLS LYRIK
Den största gåvan lyrik kan skänka är väl
att stanna kvar i minnet hos läsaren, att klinga
efter och uppstå på nytt i sin fina byggnad
och sitt djupa sammanhang med livets vardag.
Man kan då med en viss häpnad lägga märke
till, hur intimt en dikt är förknippad med ett
visst tillstånd hos en själv, och man kan vid
eftertanke kanske inte klargöra, hur detta
sammanhang uppstått, om det kanske rentav är
dikten som skapat ens tillstånd. Alltsedan jag
för flera år sedan kom att läsa Rabbe Enckells
lyrik, har en sådan förbindelse uppstått. Vissa
Rabbe Enckell: Nike flyr i vindens klädnad. Lyrik
1923—1946 med en inledning av Erik Lindegren.
331 s. Wahlström & Widstrand 1947. 12: 50.
diktrader har haft en förmåga att göra gång
och andhämtning lätta, att skapa luft och
dager kring syn och hörsel. Sådana diktrader
som "En fågel virkar fina melodier / i vit luft"
eller "Pirkko hör! / hur solen blåser mellan
tallarna" är fyllda av lust inför sinnenas
förmåga att sträcka sig ut och anamma, och ändå
är det en saklig beskrivning. Det är fullt på
sin plats att Enckell i sammanhang där han
velat klargöra sin konstnärliga strävan betonat
kravet på saklighet i uppfattning och
gestaltning. Han bekänner sin tro på idyllen men
säger samtidigt, att det är sakligheten i
återgivandet som är idyllens innersta väsen.
Idyllen är alltså för Enckell en begränsning, som
501
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
