Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Paul Lindblom: Författarna och fackfilosofin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PAUL LINDBLOM
Det förekommer naturligtvis inte alltför
sällan att en författare direkt tar upp en
filosofisk teori och så exakt som möjligt söker
tolka den i sitt litterära skapande. Men i
allmänhet sker en förskjutning av innehållet i den
filosofiska teorin. När det är fråga om en
metafysisk åskådning, är det vanligt att
författaren tolkar den mer åt det psykologiska
hållet. I andra fall renodlar författaren kanske
en sida av teorin — filosofen har i detta fall
gett en intention, han har hjälpt till att ställa
ett problem, mer påverkan är det inte fråga
om. Allt detta är rätt självklart, eftersom
författaren oftast är influerad från flera olika håll
och eftersom hans personlighet i allmänhet
skapar en korrektion. Det är inte heller alltid
lätt att säga vad som är centralt och vad som
är perifert hos en filosof. Man kan exempelvis
jämföra de många diktare, som är påverkade
av Nietzsche. I svensk litteratur blev
övermänniskan hos Strindberg närmast en
olycklig neurasteniker, för Vilhelm Ekelund gav
Nietzsche nya utblickar på antiken, under det
att Fröding hos relativisten Nietzsche fann
argument för sin toleranta syn på
människan.
Ett särskilt intressant förhållande föreligger,
när en författare genom att studera en
filosofisk åskådning, som i och för sig inte har
mycket att säga tiden, kan finna en
utgångspunkt och en inspirationskälla, som kommer
att medföra nya landvinningar för litteraturen.
Man skall här inte i första hand tänka på en
sådan författare som Strindberg, som
snabb-inventerade en mängd olika filosofier för att
få nya utgångspunkter att gestalta sina mest
personliga problem, eller en sådan medveten
relativist som Gide. Då är Hegels betydelse för
Ibsen mer karakteristisk, och ännu mer typiskt
är kanske Thomas Manns beroende av
Schopen-hauer. Ett annat målande exempel är Valéry,
som har hämtat så mycket direkt från Fichtes
bisarra subjektivism. En granskning av
problemställningen i "En afton med herr Teste"
och i "La jeune Parque" visar att det hos
Valéry har kommit till en psykologisk färgton,
som inte finns hos Fichte, och Valéry har på
detta sätt kunnat renodla en sida av den
mänskliga tillvaron: människan som åskådare, sluten
inom sig själv och utan några handlingstrådar
till andra — i lärodikten får man också
uppleva hur jagisoleringen bryts och de "alltför
mänskliga" problemen blir aktuella.
Psykoanalysen och dess kulturfilosofi har
inte nämnts än. Här kommer man till ett
gränsområde, där det är svårt att säga var
vetenskapen slutar och dikten börjar.
Psykoanalysens betydelse för litteraturen är allmänt
känd och erkänd — en uppräkning av de
författare, som i mer eller mindre hög grad har
inspirerats av freudianska tankegångar, skulle
innebära att man fick nämna en stor del av
den moderna litteraturens representativa
författare. Psykoanalysens betydelse på det
vetenskapliga området — alltså närmast dess bidrag
till psykiatrin och psykologin — är också stor,
men den kan knappast jämföras med den
litterära betydelsen. Orsaken till detta är
uppenbar: psykoanalysen belyser framför allt den
del av vår verklighet, som är mest fascinerande
att beskriva i dikt, den inre själsliga
utvecklingen, minnenas skrämmande förmåga att
förlama vår vilja, de undermedvetna drifternas
pockande krav, de dunkla gengångarna från
tidigare generationer och mycket annat, som
stimulerar författarfantasin att leta sig vidare
i olika riktningar — de två stora
"mytdiktarna" i modern litteratur, Thomas Mann och
Joyce, kunde inte tänkas utan Freuds läror.
Jämfört med detta har den nyktra kritik, som
exempelvis har framförts av
konstitutionspsykologer (i Sverige av bland andra Kinberg
och Sjöbring) och som pekar på att
psykoanalysen ensidigt håller sig till de själsliga
företeelserna och förbiser de för varje individ
varierande anlagsbetingelsema, haft mycket
litet att betyda för litteraturen.
Filosofins och diktens gemensamma
målsättning — att med olika uttrycksmedel söka fånga
in verkligheten — får inte undanskymma att
filosofi och dikt också för till artskilda resultat.
Där den filosofiska begreppsapparaten är otill-
512
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
