Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
INFÖR JAGET
Kerstin Söderholm: Endast med mig själv.
Dagboksanteckningar 1913—1943. Ären
1913—1931 med inledning av Karin
Allardt Ekelund. Söderström
& Co. Helsingfors 1947.
Läser man en diktares brev och dagböcker,
är det väl av lust att också möta
vardagsmänniskan utanför verket, att få begrunda de större
sammanhang, ur vilka verket framgått. Är det
en diktare som står en nära, kan det väl aldrig
bli en besvikelse, men antag att man först gör
bekantskap med en postumt utgiven dagbok!
Vad måste inte krävas av denna för att väcka
intresse! En säker publik skulle alltid den brett
skildrande dagboken ha, de nyfikna ögonens
anteckningar, de många människornas revy,
gärna förenad med avslöjande karaktärsanalys.
Denna form av kulturkrönika tillhör knappast
detta sekel, och bröderna Goncourts dagböcker
hör väl till de sista av detta slag.
Kerstin Söderholms dagboksanteckningar
torde nog i Sverige få utsättas för det provet
att bli lästa som förstlingsverk, och man är
glad över sin förvissning att de kommer att
bestå detta prov. Man står nämligen efter
läsningen inte bara full av beundran inför en
överlägsen personlighet, vars splittrade själsliv
och kamp för konstutlösning man fått följa,
man har inte bara igenkännandets
tillfredsställelse inför barläggande av ungdomligt själsliv,
man blir intresserad även på ett djupare sätt
genom att själv bli förd in på okända områden
och bli delaktig av helande själskrafter.
Kerstin Söderholm levde mellan åren 1897
och 1943. Dagboken sträcker sig över trettio
år från 1913 till dödsåret, och den nu
publicerade volymen går fram till 1931. I sin
inledning omtalar Karin Allardt Ekelund, att
författarinnan i sitt testamente uttalat en önskan
att hennes dagbok skulle ges ut, och själv hade
hon stilistiskt bearbetat sina anteckningar. Det
är alltså helt på sin plats att betrakta "Endast
med mig själv" även som ett litterärt verk.
Kerstin Söderholm led under hela sitt liv av
konstitutionell nervsvaghet, och under
sextontill tjuguårsåldern satte denna kroppsliga
svaghet helt sin prägel på hennes tillvaro. Hon hade
ett starkt studiebegär men måste ge upp
tanken på studentexamen och universitetsstudier.
I dagboken kan man följa denna plågsamma
utveckling, som blott öppnar allt svartare
utsikter: "–-en enda förtvivlans tanke —
skola mina kroppskrafter nånsin bli normala."
"För tillfället skulle jag inte ens vara i stånd
till att en timme dagligen läsa något som skulle
fordra eftertanke." Samtidigt lever hon ett
fantasiliv, och den själsanalys som detta ger
anledning till i dagboken föranleder denna
anmärkning: "–-det har varit mycket
intressant att iaktta mig själv." Bland de
moderna författare hon under denna tid läser
sätter hon Vilhelm Ekelund och Pär
Lagerkvist högst.
De motsägelser och problem som
sysselsätter henne är mest av moralisk art. Under
konfirmationsundervisningen är hennes värsta
stötesten motsägelsen mellan den mänskliga
naturen och det sedliga kravet, och senare är
det självövervinnelseproblemet. Går det att
med viljan övervinna förvridna drag i
karaktären, och vad bör man söka övervinna i sin
natur? Hon iakttar hos sig själv att om hon
anspänt sin viljekraft till ett moraliskt
ändamål, kommer ofelbart en reaktion då den
sedliga driften upphört att verka. Anteckningarna
härom är gjorda i nittonårsåldern, men
problemet släpper inte utan kommer tillbaka nio
år senare (1925) i formuleringar, som på ett
slående sätt erinrar om de aspekter, under
vilka Karin Boye också skulle genomleva detta
problem:
Den svåraste frågan är att vilddjuret i oss också
är en kraft i oss — som vi inte kunnat undvara. Den
motverkar uppbyggandet av vårt själv och är likväl
en del av självet — en del av den ursprungliga
kraften i oss.–-Uppbyggande och nedrivande
krafter skulle sålunda vara oupplösligt förenade och
ömsesidigt bekämpa och understöda varandra? Utan
att riva sönder och såra, utan att besudla oss, skulle
vi inte nå vår egentliga växt, skulle vi förkrympa och
förkvävas på något håll–-När vi längta att
riva sönder, att förtära och krossa, men mest ändå att
göra oss själva ont — då stiger vår egen samlade kraft
i oss helare, målmedvetnare, oemotståndligare än förr.
I nittonårsåldern kommer hennes ungdoms
svåra kris. Den alltmer tilltagande kroppsliga
524
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
