Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Varenda tanke, varenda själsdallring har sin
motsvarighet i kroppens rörelse och skiftningar. Vi äro
i stånd att bli en enda brinnande eld från våra ögon
och vår hjässa till nervernas finaste förgreningar i
huden av våra lemmar.
Men så uppstår på nytt frågan:"–-skall
jag uttrycka livet starkast om jag lever det
själv eller om jag skriver det?" Det blir en
kretsgång, och när verkligheten träffar henne
i form av en mans kärlek, står hon hjälplös
och kan intet ta emot.
Livet har bankat på min port,
livet har öppnat armarna.
Jag har ändå inte rört det.
Heta solar
alltid bakom synranden.
Jag var icke skapad så;
skapad för livskontakt
skapad att förstå
skapad att upptaga.
Livet ville annorlunda,
avskar all samhörighet.
Men inne flämtar en röd eldtunga,
som inte kan få ro.
Några månader efter det denna dikt är
nedskriven i dagboken dör den man, vars kärlek
hon avvisat, och nu först uppstår den förening
som aldrig blev till i verkligheten: "Hur kan
en död vara den ende som blir konkret levande
för en?" skriver hon i dagboken. Ensamhetens
ring är sluten så som den alltid varit det, och
vill man nu följa Kerstin Söderholm, måste
man lämna dagboken och lyssna till hennes
lyrik Carl-Erik af Geijerstam
DEN OFANTLIGA
VERKLIGHETSBÖRDAN
bernt erikson: Järnnätter odlas i byarna.
Tiden 1947. 5:—.
bernt erikson: Gudarnas omöjliga syntes.
Eget förlag 1948. 10: —.
I den meningslösa dispyten om när det
litterära 40-talet började bör man inte förbise
alternativet 1941. Då debuterade nämligen
bernt erikson med "Namnet är människan".
Författaren hade nätt och jämnt hunnit fylla
tjugu år, men helgonet, nihilisten och
söder-kisen hade redan stämt möte i hans bröst, och
denna ovanliga trippelallians skulle, i motsats
till alla andra allianser, med tiden endast
ytterligare befästas. I debutboken finner man de
första milda ansatserna till det umgängessätt
med tillvaron som brukar kallas
Hamletmono-loger och som senare någon gång kunde hota
att växa ut till Hamletkataloger. Där träffar
man också på den absurda och ironiska fråga
som möjligen skulle kunna tjänstgöra som
40-talets entréreplik och som åtminstone
tillhör de allra första, i trycksvärta
manifesterade livsyttringarna: "Finns här någon
supportsvarvare?" Scenen är en helt vanlig och
overklig förortsbuss, "som kommer överallt
och finns ändå ingenstans", och den som
kastar ut den förbryllande och naturligtvis
obesvarade frågan är en man i svart slokhatt,
en konstnär eller en dåre, troligen bådadera.
Nu är emellertid den orimliga repliken inte
i första hand ett uttryck för bohemens lust att
chockera, det är tvärtom ett högst allvarligt
diskussionsinlägg, ödmjukt och förebrående
på samma gång. En kardinalfråga framkastad
i ett olämpligt sammanhang (alla sammanhang
är olämpliga), därav orimligheten.
Supportsvarvaren är med andra ord en proletär
anförvant till Kafkas osynliga domare och
slottsherrar, dessa obekanta men livskraftiga x som
så småningom skulle invadera den unga
litteraturen. Till och med hos hägerströmianen
Karl Vennberg skulle x’en förorsaka sugvirvlar
och möjligheten av okända grundämnen vila
som en lätt rodnad över laboratoriet. Och
Ragnar Thoursie skulle i "Emalj ögat"s
avslutningsdikt med skygga ord anropa "den man
med kvast / som alla spår av bitterhet
utplånar; / den tyste kännaren av värmeelement /
för frusna själar___". Grundstämningen i
"Namnet är människan" karakteriserades bäst
av författaren själv med orden "upprätt gång
under den ofantliga verklighetsbördan". Men
bärarens svårigheter blir avsevärda när han
närmare börjar undersöka den börda han bär
och försöker motivera sin upprätta gång.
Att lära sig veta livets hut
men vilken är den
alltid handla i enlighet med naturlagarna
men vilka är de
ständigt äga det renaste sinnelaget
men vilket är det
Hur som helst: debutboken framstår numera
som ett vekt men ändå tydligt anarkistiskt
varsel. Året efter, 1942, kom också Erik
Lindegrens "mannen utan väg", en lyrisk revolution
tryckt i tvåhundra exemplar.
Söndersprängdheten och den kaotiska protesten balanserades
emellertid där av en saklig arkitektur och en
klassicerande form, och det visade sig att det
var den kombinationen som skulle gå segrande
526
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
