Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Sven Stolpe: Fransk kritik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
Viktigare är Charles Du Bos’ stora verk
"Grandeur et misère de Benjamin Constant",
byggt på föreläsningar 1933, vilket nu äntligen
utkommit i tryck. Det är icke fullbordat. Bland
annat får författaren icke tillfälle att behandla
Constants förhållande till madame de Staël så
utförligt, som han behandlar hans
ungdomskärlek, och den ytterst intressanta vänskapen
med madame Récamier blir alldeles
förbigången. Ändå är denna fragmentariska
biografi ett storverk i fransk kritik. Benjamin
Constants utomordentliga rangställning i fransk
intelligens har länge varit obestridd, men först
under senare år har i olika publikationer
framlagts ett material, som förändrar och fördjupar
den i och för sig imponerande bild, man fått
i Rudlers biografi över hans ungdom,
korrespondensen med Prosper de Barante, Godets
biografi över den fascinerande madame de
Charrière, grevinnan Jean de Panges bok om
madame de Staël, breven till madame Récamier
och "Journal intime". Charles Du Bos hinner
icke fullfölja analysen av Constants förhållande
till madame de Staël, men han meddelar ett
hittills okänt dokument, som grevinnan Jean
de Pange ställt till hans förfogande. För den
som vilseletts av de utomordentligt svaga
framställningar av madame de Staël, som vi äger på
svenska, är detta ett viktigt dokument. Det lyder:
Vi lovar att ägna varandra vårt liv, vi förklarar, att
vi betraktar oss som oskiljaktigt bundna, att vårt öde
i alla avseenden hädanefter är gemensamt, att vi
aldrig kommer att knyta andra band, och att vi
kommer att göra de band, som förenar oss, så hårda, som
det står i vår förmåga.
Jag förklarar, att det är ur mitt hjärtas djup, som
jag ingår detta avtal, att jag inte känner någon person
så värd kärlek som madame de Staël, att jag varit den
lyckligaste bland män under de fyra månader jag
tillbringat tillsammans med henne, och att jag betraktar
det som mitt livs största lycka att kunna göra hennes
ungdom lycklig, att stilla åldras med henne och att
nå full harmoni med en själ, som förstår mig, och
utan vilken livet på denna jord icke skulle ha något
intresse för mig.
Benjamin Constant.
Den som erinrar sig Benjamin Constants sätt
att väcka den älskades intresse genom ett narr-
aktigt självmordsförsök, läser kanske
skildringen av hans betagenhet i skaldinnan med
någon ironi. Charles Du Bos gör emellertid
fullkomligt klart, att älskaren Benjamin Constant
är lika märklig som tänkaren och psykologen.
Detta säger inte så litet. Att han i mogna år
nådde intellektuell fulländning är redan
allmänt bekant; Du Bos säger med en lycklig
formulering, att hans begåvnings särart var
den, att han utan sympatins hjälp nådde samma
resultat, som andra genier når med intuitionen.
Den intelligens han äger är i släkt med Pascals
"esprit de finesse", vilken aldrig får förblandas
med Bergsons intuition.
Det har sagts, att Constant vid tio års ålder
ägde en trettioårings mognad; det förefaller
icke överdrivet. Från Bryssel skriver han vid
tioårsåldern:
Jag träffar här ibland en ung engelska i min egen
ålder, som jag föredrar framför Cicero, Seneca etc....
Hon lär mig Ovidius, som hon aldrig har läst, och som
hon aldrig har hört talas om; jag finner honom helt
i hennes ögon.
I ett brev till sin farmor skriver han vid
tolv års ålder:
Jag skulle vilja berätta något glädjande om mig
själv, men jag är rädd, att det bara kan röra sig om
det fysiska, att jag mår bra och växer mycket. Ni skall
kanske svara mig, att om detta är det hela, så tjänar
det ingenting till att leva. Det tycker jag också, men
mitt lättsinne kullkastar alla mina planer; jag skulle
önska, att man kunde hindra mitt blod att cirkulera
med en sådan snabbhet och ge det ett mer dämpat
lopp; jag har försökt, om musiken skulle kunna
åstadkomma detta; jag spelar adagios och largon, som
skulle kunna söva trettio kardinaler; de första
takterna går det fint, men sedan vet jag inte, vad det är
för trolldom, som gör, att dessa långsamma melodier
alltid till sist går prestissimo; det är på samma sätt
med dansen, menuetten blir till sist alltid rena
bocksprången. Kära farmor, jag tror att denna sjuka inte
kan botas, och att den kommer att trotsa själva
förnuftet; jag borde ha en gnista av det redan, för jag
är tolv år och några dagar gammal, men ändå kan jag
inte upptäcka dess makt; om dess gryning är så svag,
hur kommer det då att te sif vid tjugufem års ålder?
Detta är Constant "i miniatyr". Här är redan
hans självanalys utbildad. Hör man sedan, att
578
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
