Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
När man kallar en romanfigur för ett
typexempel, utsätter man sig ju alltid för att hos
läsaren framkalla tankar på något stelt, tråkigt
och omänskligt, en pappfigur uttänkt i
efterhand för att illustrera en framlagd tes. Det är
emellertid med flit jag använder uttrycket här,
trots att det på så sätt blir orättvist mot denna
Marie och hennes olyckskamrater, som
förvisso är både intressanta och levande individer.
Men man går förbi något väsentligt hos Anna
Lenah Elgström, om man inte ser att de
verkliga äventyren för henne inte händer i Kansas
City och på mexikanska haciendor, utan på
den valplats, där människan vinner eller
förlorar sin själ. Och har man väl en gång kommit
in på den valplatsen med henne, så faller
huggen efter noggrant utstakade regler och under
en domares ögon, för vilken vi alla är mycket
lika. Anna Lenah Elgström är en moralist,
vilket betyder att hon har fastställda kategorier
dit en människa hör eller inte hör, och
kategorierna blir i sista hand mer intressanta för
henne än individerna. Läser man många av
hennes verk i följd, märker man särskilt väl
denna hennes inriktning på en enda fråga,
detta upprepande av ett och samma tonläge.
Bakom maskeringen till underhållningsroman
i "Den målade öknen" blir det inte fullt så
påträngande, men tendensen döljs inte
fullständigt, och det är inte heller meningen att den
skall göra det. En figur som den svarta
ut-presserskan i Maries följe, avundsam i
djävulsk potens, eller den unge tanklöse piloten
Happy Ryan, som ett kort ögonblick i
begravningskapellets dunkel känner livets oändliga
värde, för att snart åter glömma bort det i
solskenet — det finns ingenting i deras
symboliska betydelse som lämnas åt läsarens aning.
Man får människorna hos Anna Lenah
Elgström inte bara uttryckligt förklarade för sig,
utan också värderade.
Allt detta betyder givetvis endast, att hon
är en författarinna som ser sig tvungen att
reagera på tillvaron i dess helhet, inte bara på
valda avsnitt ur den; det säger också att hon
gör det på ett litet för medvetet, litet för spänt
ansvarsfullt sätt. Det är nog nämligen så, att
skönlitteratur bl. a. är till för att ge svar på de
frågor som ingen någonsin kan svara på, men
på sitt eget sätt — genom att lämna saker
osagda. Hos Anna Lenah Elgström lämnas
mycket litet osagt, och det som verkligen
lämnas i skugga och aning —- Marie Mansons
verkliga förhållande till den ende mannen som
hon älskat i sitt liv, som hon bara sett en gång
och som hon på ett mystiskt sätt återser i sitt
dödsögonblick — det blir därför uteslutande
otillfredsställande och vagt, inte stort och
suggestivt som det utan tvivel är avsett att verka.
Det förhållandet står i centrum för hela
berättelsen, det är nyckeln till Marie och därmed till
allt vad boken menar. Men just därför att alla
andra känslomässiga och moraliska relationer
mellan personerna eljest ligger så fullständigt
skugglösa i solen i denna roman, blir det
mörka mittpartiet enbart onyanserat svart och
utan innehåll. Det motsvarar alltså den
inneboende svagheten i en moralisk livsuppfattning
— en mycket högtstående, krävande och
livsnära moral — som inte riktigt vågar tynga
med hela foten på sin metafysiska grund. Den
grunden motsvaras, symboliseras kan man
kanske närmast säga, av den djupa, primitiva och
samtidigt oändligt erfarna katolicism, som på
flera ställen i boken framträder i mycket
sympatisk dager. Men den står där till hälften som
dekoration — den hänger inte organiskt ihop
med den centrala frågeställningen.
Detta om boken som diskussionsinlägg. Som
underhållning är den utmärkt, en reseroman
som vet hur resor verkligen känns, med
hisnande svep över Amerikas ofantliga länder,
med yttre och inre spänning i fullt
tillfredsställande grad. Som konstverk når den inte
riktigt upp till sina egna bästa ambitioner.
Det vore roligt att veta varifrån idén har
kommit, att "i anden fattig", som det heter
i evangelierna, betyder mindre vetande. Den
är i alla fall vid det här laget så spridd att
ingen misstar sig på vad Karin Juel har
menat, när hon satte den som titel på sin korta
roman. Den handlar mycket riktigt om en liten
bytoka, ett flickebarn som dansar runt på
landsvägarna och hör vad blommorna talar
och "inte riktigt är som andra". Men hon är
en ljus och god och barnsligt vis varelse, som
gör människorna glädje var hon går fram och
utan att veta om det rättar till deras krokiga
stigar. Det är antagligen ett sorgligt faktum att
mycket få av våra imbecilla flickebarn är så
charmfulla och älskliga som Tull-Engla i den
norrländska byn, men det kan också göra
detsamma, för hon är en sagofigur och rör sig på
sina egna domäner. Man har ingen som helst
lust att vara kritisk mot denna uppfriskande
och rara saga, så utan alla konstigheter och
manér. Man har lyssnat till en klok och vänlig
människa med en glimt i ögonen, när man har
läst den.
602
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
