Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
inse; en annan fråga är, om denna gräns redan
är uppnådd. En socialisering av bokförlag och
pappersindustrier skulle säkerligen vara
av-ondo, men lekmannen må ha rätt att undra,
hur det är med bank-, apoteks- och
försäkringsväsen. Man må alltså dela Tingstens farhågor
eller inte, men man kan inte blunda för att
det sedan länge finns en klar, konsekvent och
central frihetslinje i hans argumentering. Det
är bara det, att han ser fienden dyka upp på
olika håll; det är inte den enda likheten med
socialistätaren, sedermera nazisthataren
Segerstedt. Ett lättare spel har han med
kommunisterna; det räcker med en infernalisk
sammanställning av citat för att påvisa deras ohejdade
demagogi och gränslösa lögnaktighet.
Men om Tingsten delar ut skarpa hugg åt
vänster, så är han inte mindre ettrig åt höger.
En favoritantipati, som han överöser med
konsekvent förakt, är Fredrik Böök. Han
framhåller, hur denne, för att dölja det kryperi för
Hitler som han 1940 hemföll åt under den
hegelska historiefilosofins usurperade
täckmantel, numera gör allt för att skaffa sig ett
alibi genom att mobilisera ädla
medbrotts-lingar som Tegnér och Geijer, Renan och
Levertin, hos vilka han inläser samma
förvanskade hegelianism, samma skamlösa
opportunism inför tillfälligt segerrika makter i
samtiden som han själv gjort sig skyldig till.
"Professor Böök vill dölja sitt moraliska självmord
genom ett moraliskt massmord", heter det med
mördande kvickhet. Ett annat glansfullt inlägg
är "Monarkin i krigstid". I form av en
objektiv, strängt saklig författningspolitisk analys
utgör denna uppsats en kritik av den
konstitutionellt oansvarige svenske kungens självrådiga
uppträdande under kriget, som den ansvarige
regeringschefen nödgades hålla till godo med.
Att kungen genom att avge personliga
meningsyttringar överskrider gränsen mellan
parlamentarisk monarki och ledarskap, och att
abdikationshot är rent antikonstitutionellt,
borde stå klart för alla som läst uppsatsen,
men alltjämt bedrives det smussel i denna sak.
De fascistiska våldsideologierna och andra
antiintellektualistiska strömningar i tiden råka
än värre ut för Tingstens penna. Kring dem
surrar han som en ilsken och enveten geting
och sticker dem på alla svaga punkter, som
äro legio. Det blir ett otal inflammerade bett,
och kom det bara an på dem skulle offren nu
vara stendöda. Tyvärr ha de tjock hud och äro
mer eller mindre immuna mot
intellektualis-mens gift.
Tingsten är först och sist idéhistoriker, och
de perspektiv han anlägger äro främst
idéhistoriska, idépolitiska; det gäller inte bara
om de lärda och tankeeggande uppsatser som
sammanförts under rubriken "Idéhistoria".
Ingenstädes briljerar han som här i
tanke-skärpa och kritisk analys, men ingenstädes
röjer han som här sin begränsning. Han
excellerar i att påvisa "glidningar" och "tankefel"
hos de stora ideologerna, i att ironisera över
deras "rätlinjiga tänkande utifrån några få
falska premisser", och han tillägger hånfullt,
att de ändå mycket starkt ha påverkat
utvecklingen. Idéhistorien tycks för Tingsten
framstå som ett enda stort felslutens och
vanföreställningarnas kuriosakabinett, men inte desto
mindre har han gjort detta till sitt stamlokus.
Hans metod är logistik och begreppsanalys,
och det förefaller, som han härvidlag hade
influerats av uppsalafilosofin. Men i sin iver att
påvisa självmotsägelser och bristande precision
vid användandet av ord och begrepp synes
han titt och tätt glömma bort, att även
ideologibyggarna äro människor och som sådana
inkonsekventa, motsägelsefulla väsen,
underkastade föränderlighetens lag. Detta hänger
samman med, att Tingsten av allt att döma
saknar både psykologiskt intresse och sinne
för individuell psykologi. Han karakteriserar
exempelvis som ofruktbar den diskussion som
förts kring Disraelis, Gladstones och Cobdens
åsikter i fråga om den brittiska
kolonialpolitiken, därför att dessa politiker vid skilda
tillfällen betonade olika synpunkter! Under
Tingstens penna är uttalandet särskilt dråpligt; han
om någon borde väl räkna med de
förändringar som äga rum både i den yttre
verkligheten och inom individerna själva och med
relationerna däremellan. Vid läsningen av
dessa uppsatser får man ofta det icke avsedda
intrycket, att idéer och begrepp äga ett eget
liv, oberoende av de mänskliga individernas,
ungefär som Platons och skolastikens
universalia. Likt diktverk och konstverk ha
ideologierna dock skapats av skröpliga,
sammansatta varelser som vi alla och äro att betrakta
som personligt uttryck för dem; först i detta
organiska sammanhang bli de fullt gripbara
och erbjuda ett fruktbart studiefält.
Andra prov på den integrala
intellektua-lismens ensidigheter återfinnas i de artiklar
som avhandla "Samhället och litteraturen".
Man är tacksam för påpekandet, att den
politiska historieskrivningen har att taga större
hänsyn än hittills till fiktionslitteraturen, och
612
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
