Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
Hur förödmjukelser kan legeras med begär i ett och
samma sensuella spel, därom kunde cirkusfolket, om
de uppskjutit sin premiär, ha fått lära något på Lilla
Dramaten, där Jean Genets "Jungfruleken" (Les
bon-nes) uppföres i en liten utsökt föreställning, som första
ledet i de nya enaktsprogrammen tidigt på
eftermiddagen. Det är synd att en kritiker alltid arbetar emot
sina intentioner, så att om han berömmer en
föreställning, så spänner han besökarens förväntningar så att
besvikelse följer på besöket, och omvänt, om han
klandrar, så går folk dit och blir glatt överraskade.
Det är synd, ty annars skulle man vilja tömma
skäppan full av lovord över en föreställning, så intagande
poetisk och så helvetiskt skakande på samma gång, så
stor i det lilla formatet, en social klasskamp i en
budoars nötskal, full av fränhet och sötma, och därtill
med så övertygande genombrott för två nya talangfulla
unga skådespelerskor, Maj-Britt Nilsson och Anita
Björk, och för deras äldre medspelerska Mimi Pollak
såsom föreställningens regissör. Vem Genet är, har
repeterats ofta sista tiden, en före detta
skyddshemspojke och fängelsekund, misstänkt för grova brott,
författare till egendomliga skildringar från halvkriminell
och kriminell miljö, skildringar som sammansmälter
skarp iakttagelse med preciöst artisteri och modern
illusionslöshet med perverterat förandligad sensualism
av det medeltida slaget. Här, i denna skildring av hur
två tjänsteflickor klär ut sig i madames kläder och tar
sin revansch på henne och det eländiga livet i
homosexuellt sadistisk fantasilek, här har Genet med ett
slag bevisat sitt dramatiska geni. Den enda
invändningen undertecknad velat resa mot
dramatenföreställ-ningen, har varit att retoriken, som ju av gammalt
är sammanväxt med fransk teatertradition, blommar
vidare i den svenska föreställningen på ett sätt, som på
oss inte alltid verkar fullt äkta. Den utmärkta
översät-tarinnan, Eva Alexanderson, har gentemot detta
påpekat för mig, att meningen torde vara, att de båda
flickorna förläst sig på följetong o. dyl., och inte alltid
kan avväga ordens valör och användning. Det framgår
av att Genet låter dem använda en del felaktiga uttal,
"histoirique" i st. f. "historique", m. m., något som
tyvärr ej alltid kunnat få ekvivalenter i den svenska
texten. Därför har hon strävat att bibehålla retoriken
så långt som möjligt, trots medvetande om riskerna.
Det är sådana intrikata problem, som alltid uppreser
sig för en prima översättare och pockar på avgörandet,
men som inte existerar för en sekunda.
För en psykologi- och teaterintresserad människa
har Genets pjäs värde ej blott som konstnärlig
upplevelse, utan också som språngbräda för många
funderingar. Ty det lider inget tvivel att transvestitismen och
den hysteriska scenen, som man tangerar här, är
psykologiska företeelser, som skjuter fram mycket djupt
ifrån, och just från samma själsregioner där de kultur-
blomster som vi kallar teaterväsen och
skådespelarkonst har sina yttersta rotförgreningar.
En kritiker är en misslyckad författare, brukar det
sägas. Åtminstone en som inte lyckats. Och man
kommer i situationer. För mig var det en kuriös upplevelse
att sitta på samma teater en aftonstund och se
"Skuggan av Mart" av Stig Dagerman, en pjäs i så mycket
erinrande om ens egen gamla "Brudsporre": i fråga
om handling och uppläggning, med först en exposé
fram till skottet och så en tillbakablickande och
kommenterande sista akt, i fråga om huvudpersonens,
moderns och flickans karaktär, monologanvändningen i
slutakten, scenslutet med en namnförsägelse i en
kärleksscen, o. s.v. Och att ex officio nödgas resa
invändningar av ungefär samma art, som dem för vars skull
"Brudsporre" på sin tid förklarades alldeles ospelbar:
att bara huvudpersonen var sedd inifrån och de andra
utifrån, att den där slutmonologen var alldeles för
otympligt lång (mycket längre här) och inte alls teater
(dock mer teater här); att ett lik inte får visas så
länge på scen (åttadubbelt längre här), o. s. v. Så
mycket står allt stilla. Och går dock framåt. För nu
fungerade ju det hela med skådespelare av kött och
blod i alla fall, och kunde ha fungerat ännu mycket
bättre, om inte regissören Göran Gentele i en
allvarlighetens förkrampning hängt replikerna fulla med
blytyngder hela pjäsen igenom. Här skulle behövts en
intimist för en sådan pjäs; man satt och längtade efter
Helge Wahlgren. Den unge Per Oscarsson i
huvudrollen gjorde dock en betydande prestation, som kritik
och publik vederbörligen har uppmärksammat. Det
bästa med den var att den var så ursprunglig; det
finns faktiskt inga sceniska förebilder, som han ens i
avlägsen mån kan sägas ha kopierat. Om han blir en
storskådespelare av det verkliga formatet är kanske
ännu för tidigt att säga, men omöjligt är det visst inte.
Han har sagt sig drömma om "Peer Gynt", och borde
få sin chans nästa gång den ges. Tora Teje som modern
gick inte idealiskt in i samspelet, men var högst
njutbar som soloprestation i sin giftiga sackarinsötma. Och
så hade det ju sitt pikanteri att höra ekot av två
bekanta före detta dramatenchefer i hennes tonfall, och
återfinna den ena också i masken. Där vilar inga
hämningar.
När man påpekat de stora likheterna med
"Brud-porre" så är det väl bäst skynda sig att understryka
att "Skuggan av Mart" ändå givetvis är Dagerman
för hela slanten och har ett annat,
apologetiskt-ideolo-giskt syfte i stället för den förra pjäsens
dissekerande-didaktiska. Temat är rätten att vara den man är, även
om man råkar vara otymplig, närsynt och rädd; och
revolten mot ädla skuggor, vördade fäder (bröder, i
detta specialfall), som förtrycker en med sitt övermått
5 BLM 1948 VIII
617
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
