Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Filmrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
Inferno (Monsieur Vincent). Regi: Maurice Cloche.
Manus: Bernard-Luc och Jean Anouilh. Produktion:
André Paulvet. U. G. C.
Anouilh har varit med och diktat denna film, men
varierar inte sitt vanliga tema om kärleksnevrosen till
döds. Däremot bär den tydliga spår av
existentialismens samvetsnöd och handlingskrav. I huvudpersonen
tycker man sig igenkänna två sammanslagna,
inspirerande gestalter: Franciscus och Van Gogh. Men i själva
verket återgår denne monsieur Vincent på en historisk
person, en helgonförklarad fattigpräst. Åt honom ger
Pierre Fresnay sin särpräglade intensitet, sina kraftfullt
svepande rörelser och ett ansikte där ögonen lyser av
inre makt. Det är framför allt fattigdomen i 1600-talets
Paris han ställs inför, denna fattigdom som är en enda
fördömelse, skamlig som de lägsta brotten, detta elände
som ynglar av sig medan det kämpar för livet, hopande
sitt hot mot de besuttna. Monsieur Vincent upplever
fattigdomens problem på djupet, han inser att det är
de fattiga som är föremål för ett fruktansvärt brott,
att hatet och raseriet tillkommer dem som hämnare,
att den som vill räcka dem barmhärtighetens
förolämpande bröd måste göra det i yttersta ödmjukhet, som
deras kärleksfulle tjänare. Hela hans gärning som de
fattigas vän framstår som en förintande anklagelse
mot den officiella kristendomen, kärleksreligionens
mäktiga gravmonument, där det upphöjda intresset för
själarna så väl förenas med att människor lider och
förgås. Det är ett mycket kort steg som skiljer
monsieur Vincent från den sociala revolutionstanken: att
han inte tar det steget gör honom inom den givna
ramen trovärdigare men också betydelselösare,
hjälplösare.
Filmens inledande avsnitt blir något av en fristående
vinjett men är i och för sig utmärkt, med prästens
ankomst till en stad där pestskräcken stängt alla dörrar
och stenarna haglar över den ensamme på gatan.
Besöket på galärerna har en realism som gör roddarnas
slavlidanden ovanligt påtagliga, men det är först i de
parisiska gränderna filmen riktigt finner konstnärlig
kontakt med sitt motiv. Där fångar den en eländets
äkthet bland rännstenar och avskräde, en
människoförödelsens skärande melodi. Det förfallna huset om
natten lever som ett avgrundsväsen med
vansinnesskratt, arbetsdunk, spädbarnsskrik, lungsotshosta,
berusades slagsmål och parningsrop. Andra scener,
grymma och vilt groteska som hos Goya eller Daumier, visar
fattiglokalernas och sjukhusens
människoöversväm-ning, med kamp för en brödbit eller en bädd att dö i.
Som bitande kontrast får man bilder av överklassdamer
som förströr sig med välgörenhet, utklädda till äventyr
i den sociala vildmarken.
Till sin tendens verkar filmen, kanske halvt
ofrivilligt och därför ännu starkare, som en strålkastare mot
kristendomen, anklagande den för att ha gjort Kristus
till en likgiltig gud i stället för en omutlig
människolivets och samhällets revolutionär. Som konstverk,
tjänande denna innebörd, är filmen i sina bästa partier
allvarligt inträngande, otåligt blottande, mörkt
fascinerande. Artur Lundkvist
Lars Hård. Prod.: Sandrewproduktion. Manus: Jan
Fridegård. Foto: Carl Edlund. Regi: Hampe Faustman.
Den drömda dalen. Prod.: S.F. Manus, foto och regi:
Arne Sucksdorff. Musik: Erland von Koch.
Allt för Madeleine. (Le silence est d’or). Prod.:
René Clair (Pathé-Cinema och RKO). Manus och regi:
René Clair. Foto: A. Thirard. Musik: G. Van Parys.
Den stora klockan (The Big Clock). Prod.: Richard
Maibaum (Paramount). Manus: Jonathan Latimer
(efter Kenneth Fearings roman). Foto: John F. Seitz.
Regi: John Farrow.
Jericho (Jéricho). Prod.: Sacha Gordine. Manus:
Claude Heymann och Charles Spaak. Foto: Claude
Renoir. Regi: Henri Calef.
Jan Fridegård har i pressen förklarat sig nöjd med
filmen Lars Hård. Han har all anledning till det. Av
hans nu klassiska romantrilogi har blivit ett
självständigt filmkonstverk, vilket kanske i sin tur en dag blir
klassiskt. I så fall är det mycket hans egen förtjänst,
eftersom han själv utarbetat manuset. Men både
regissören Faustman och George Fant, som med en sådan
övertygande inlevelse gestaltar Lars Hård, vill nog ha
ett ord med i laget då det gäller äran för en av de
ärligaste och i sin medvetna enkelhet mest
uttrycksfulla svenska filmerna på länge.
Manuskriptet tycks mig föredömligt genom det sätt,
varpå romanens hela rika människoteckning trots
ned-strykningar och sammanarbetningar kunnat stöpas om
i en filmform, där inget väsentligt av nyanserna gått
förlorat. Faustmans bildgestaltning, understödd av
Carl Edlunds diskreta foto, har skänkt manuskriptets
scener liv och fyllighet. Den stil, som Faustman
använt, för gärna tankarna till Mark Donskojs
Gorkij-trilogi genom sin i bästa mening folkliga realism, där
man hela tiden märker underströmmen av poesi. Sedan
är det en annan sak, att den folkliga rättframheten
fått en avigsida av mindre trevligt slag, för vilken dock
inte Fridegård eller Faustman kan lastas. Folkligheten
i svensk film har så länge representerats av förljugna
"folklustspel", späckade med buskteaterschabloner, att
stora delar av publiken skrattar sönder "Lars Hård"
av bara farten. Skrattet återfaller helt på de skrattande
själva, som tydligen inte är mogna för filmer som
denna och därför saknar all känsla för det allvar och
den omutlighet, med vilken filmens skapare gått till
verket.
623
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
