Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Artur Lundkvist: Apollinaire - Clas Engström: Scener. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CLAS ENGSTRÖM
myten att övergå i tragik. Poeten Cronimantal
har kommit till genom ett mycket tillfälligt
möte mellan en kringvandrande musiker och
en ung kvinna på cykel (förmodligen
symboliserande två sidor hos Apollinaires diktning).
Efter brokiga uppväxt- och vandringsår
kommer hans poetiska genombrott i sammanhang
med en stormande kärlek, som slutar olyckligt
efter åtta dagar. En tysk i Australien går vid
samma tid till attack mot skalderna i hela
världen, han beskyller dem för att vara
samhällets och de nyttiga medborgarnas fiender,
skadegörare som bör utrotas. Hatet till
skalderna blossar upp överallt, och snart står
tysken som ledare för en världsomfattande
rörelse, en epidemisk häxprocess mot poesin.
Cronimantal blir massakrerad till döds av en
rasande folkhop, och hans vän Fågeln från
Benin skulpterar honom en staty "i ingenting,
liksom poesin och äran".
Denna fantasi, utförd med betydande in-
levelse, visar att Apollinaire inte var
främmande för skuldkänsla och självkritiska tvivel.
Det förföljelsemaniska inslag som så ofta antar
tragiskt överdrivna proportioner hos diktarna,
till följd av deras speciella isolering och
utsatthet, fanns alltså även hos honom.
Skaldemyten som börjar med erotiska
uppsluppenheter och allsköns parodier övergår i
skräckföreställningar och slutar som regelrätt
offermyt, i ett poesins martyrskap. Däri ingår väl
tanken på diktaren som en försonare, en
skuld-avlastare, en medlare mellan folket och de
högre intressena. Men säkert hade Apollinaire
också känt hatet slå emot sig, den reaktion av
ovilja som alltid möter det nya, inte minst
inom dikten. Ty förnyelse betraktas av många
inte som befriande möjligheter utan som ett
hot, en fara. Förnyelsen är främlingen i vilken
man, enligt urgammalt beteendemönster, ser
fienden. Och Apollinaire var i hög grad en
sådan främling.
Novelldebut
CLAS ENGSTRÖM
SCENER
i
Egentligen kanske man inte kan säga annat
än att det är en helt vanlig söndagsförmiddag.
Kanske kan man också säga, att familjen, som
sitter runt lunchbordet, är en mycket alldaglig
svensk sådan med far och mor och en dotter
och två söner. Knivar och gafflar klirrar på ett
högst vanligt sätt mot blåblommigt porslin, och
det låter mycket massivt, som det brukar göra,
när man käkmaler knäckebrödet. Britta säger
systerligt till sin bror:
— Skicka på potatisen.
— I helvete, säger Calle, för allt är
gemytlighet, och samtalstonen är så där hjärtligt rå,
som den kan vara bland medlemmar i trängre
kretsar.
Om man tittar ut, ser man, att det börjar
bli vår.
— De börjar bli vår, säger Calle och räcker
sin syster potatisen.
— Ja, guskelov, säger man allmänt mellan
tuggorna och klunkarna. Och så tänker man
på vår.
Lill-brorsan kanske mer känner än tänker,
att undan med skridskorna, och snart kan man
gå utan handskar. Och sen — ja sen — sen
skubbar man i kortbyxer. Och så är det
sommar, och man lirar fotboll, och man badar och
plaskar och ligger i tills man blir blå om mun
och fingrarna blir vita och skrumpna, och sen
sitter man och kisar mot solglittret i vattnet,
648
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
