Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - C. G. Bjurström: Brev från Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C. G. BJURSTRÖM
BREV FRÅN PARIS
i
Den överseende medelåldern
Humor och livsglädje är knappast
kännetecknande för vår grubblande och kämpande
efterkrigsvärld, framför allt inte på
litteraturens område. I spåren efter Kafka och Sartre
följer en rad författare som ställer problem,
skapar myter och brottas med livsgåtor, ofta
i en blandning av saklighet och romantik som
sällan lyses upp av ett leende. Allt tas på allvar,
och allt förtjänar ju att tas på allvar. Men
saknaden efter det varma leendet eller den
uppsluppna glädjen är inte desto mindre kännbar.
Det är väl detta som delvis är orsaken till
den stora kritik- och publikframgång som
kommit Marcel AymÉs "Det gröna stoet" till
del i Sverige i sommar. Fransk litteratur är
sedan krigsslutet föremål för ett ständigt ökat
intresse i Sverige, men anses tydligen
fortfarande som en exklusiv vara som
huvudsakligen riktar sig till en begränsad intellektuell
läsekrets — och som Holger Ahlenius anmärkt
tycks recensenterna i allmänhet ställa större
krav på fransk översättningslitteratur än på
engelsk eller amerikansk. Den franska
underhållningsromanen, som skulle ha
förutsättningar att nå en större publik, översättes
därför sällan.
"Det gröna stoet" är alltså i dubbel måtto
ett undantag. Framgången skylies på romanens
kvalitet och på den uppfriskande livsglädje den
andas. Men denna livsglädje, som så skiljer sig
från tidens anda, varifrån kommer den? Man
får inte glömma att "La Jument verte" skrevs
för nära femton år sedan, och att den numera
i Frankrike har blivit en klassisk bok.
Marcel Aymé har nu över tjugu romaner
bakom sig och är något för franska förhål-
landen ganska sällsynt, nämligen en
humoristisk författare. Det franska skämtlynnet tar sig
oftast uttryck i satir, gyckel eller ironi, gärna
självironi, men sällan i vad vi brukar kalla
humor. Det bottnar måhända i att humor
nästan alltid åtföljes av en viss känslosamhet,
och är det något en fransman är rädd för,
så är det att visa sig rörd och sentimental
och därigenom utsätta sig för de andras löje.
Då föredrar han att medvetet framkalla det
och på så sätt visa omvärlden att han själv
genomskådar det skrattretande i situationen,
redan innan den uppstått. Aymé är däremot
inte rädd för att visa sig sentimental. Även när
hans romaner har en tragisk innebörd vittnar
de oemotståndligt om hans kärlek till livet och
människorna.
Hans kärlek till livet tar sig uttryck i den
förtjusta skildringen av vardagens små detaljer.
Han för oss genom sina minutiösa
beskrivningar in i en konkret och pittoresk värld, som
väl är en aning för pittoresk för att vara sann,
men som vi tror oss känna igen, antagligen
därför att den är så som vi ville se vår. I vilket
fall som helst trivs vi hos Aymé. Denna
vardagsrealism står i förvånande och intim
kontakt med Undret. Undret kommer alltid förr
eller senare i en roman av Aymé, det hör
hemma där. Och dess följder utvecklas enkelt
och fyndigt. Där har vi det gröna stoet eller
mannen som går tvärsigenom murarna
("Passe-Muraille"); mannen som en dag fick ett nytt
ansikte ("La Belle Image") eller kvinnan som
kunde vara allestädes närvarande (Sabine i
"Passe-Muraille"). I hans sista novellsamling,
"Vin de Paris", skildras bl. a. det sorgliga livs-
663
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
