Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
sonlig zerrissenheit som inte kunnat tvingas in
i en normal, artistiskt avrundad form. Så långt
kan också Anderbergs uppjagade prosa
accepteras. Betydligt svårare är det att inse
nödvändigheten av de vulgärbenämningar på
könsdelar och sexuella ting han strör omkring sig
med samma loja hänförelse som en
stamanställd vicekorpral. Tar man inte anstöt
moraliskt — och vem gör det? — må det ändå vara
tillåtet att ta anstöt estetiskt. Anderberg lider
tydligen av missuppfattningen, att glosor som
man rycker på axlarna åt när de klottras på
väggar eller idisslas av onsdagspermittenter
skulle få ny innebörd, ny fränhet därför att
de sätts på tryck i en bok med litterära
pretentioner. Det är med förlov sagt naivt resonerat.
Naturligtvis kan det hävdas att Bengt
Anderberg med "Kain" har visat att så gott som
allting numera kan utsägas högt, att den
konstnärliga suveräniteten inte längre behöver väja
för några som helst hänsyn. Därmed skulle en
väsentlig sanning vara avfyrad mitt i ansiktet
på puritaner och frikyrkopastorer. Och Bengt
Anderberg skulle kunna skörda sin del av äran
för att den en gång för alla slagits fast. Man
vill hoppas att han avstår; det vore en
irriterande lättvunnen triumf med de premisser
som här är för handen.
Att "Kain" är en diktares och en oroande
människas verk på samma sätt som Pär
Lagerkvists ungdomsdiktning var det och på samma
sätt som bcrnt eriksons samlingar av
lyrikprosa är det — Anderberg och erikson visar
sig för resten plötsligt ha anmärkningsvärda
beröringspunkter — den saken är emellertid
onödig att diskutera. Den som läste "Fanny"
med sympati och "Fåglar" med beundran
måste förstå, att den avsmak han eventuellt
känner inför vissa partier i "Kain" är en
betydelsefullare reaktion, en omedelbar följd av
författarens ojämförligt större djärvhet,
ojämförligt starkare ambition att säga
obehagligheter, vara frånstötande, arbeta sig igenom
vämjelsen. För att bedöma ett så speciellt
diktverk rättvist behövs det framför allt utsikt
framåt; här möter alltså någonting så sällsynt
som en bok av en ännu icke trettioårig
författare som vägrar att låta sig värderas, förrän
de närmast följande böckerna avslöjar i vad
mån det desperationstillstånd och den
stilistiska brutaliseringsprocess som bestämt dess
hållning varit en fruktbar etapp på författarens
väg in emot sig själv. Per Erik Wahlund
UPPGÖRELSER
Göte Ekström: Chefsrummet. Bonniers 1948.
6: 75.
Inga Collins: Vaknatt. Bonniers 1948. 5: 50.
Sally Salminen : Barndomens land.
Wahlström & Widstrand 1948. 10:—.
Dagmar Edqvist: Romeo i stallet. Bonniers
1948. 6: 75.
Problemet makt och människovärde är
fortfarande ett av de centrala i politiken och i
litteraturen. Många författare skriver just nu om
de små och gör upp med maktmänniskorna
eller med själva tillvaron, som är grym mot de
svaga. "Överallt pågår loppkriget mellan
förtryckta och strebrar", säger Göte Ekström
i sin roman "Chefsrummet" och skildrar
skickligt och inträngande en av dessa små
krigsskådeplatser där dramat mellan täppornas folk
och autostradornas, mellan hämmade och
hänsynslösa, utspelas i all sin löjlighet och tragik.
Driften till självhävdelse är instinktiv, och
strebern och den förtryckte längtar lika starkt
till chefsrummet, maktens symbol på
Vikan-ders reklambyrå. Men kontorschefen Ullenius
hör till dem som alltid slåss med öppen hand
och en ursäkt på läpparna, medan den säkre
Orlén hänsynslöst kastar sig över det svaga
bytet och vinner. Kampen om makten mellan
dessa två, en kamp om linjaler och stålpennor
och anslag, som förnedrar Ullenius men lämnar
den hårdhudade Orlén oberörd, skildras med
bitter skärpa. Boken har svidande snärt i sin
knappa, koncisa stil, och den pressar aldrig
händelseförloppet till allegoriska effekter på
realismens bekostnad.
Skillnaden mellan Ullenius och Orlén är
egentligen bara en skillnad i självförtroende
och säkerhet, men det är en avgörande skillnad.
"Det är tydligen det som är det viktigaste här
i livet — själva skenet av att vara duktig,
själva minen av att vara en härförare." De
ohämmade och hårdhudade tar sig alltid fram,
medan de hämmade, som inte upptäckt sitt eget
människovärde, blir efter. Det är en
pessimistisk tes men kanske en godtagbar förklaring
till världens vrånghet. Men boken är inte
enbart pessimistisk. Slavnaturerna kan bli retade
att upptäcka sitt människovärde. Ullenius får
plötsligt ett desperationens vapen mot sin
besegrare. Efter månaders tortyr med små
förödmjukelser och kitsligheter blir Ullenius
äntligen arg och knuffar omkull Orlén i hans rum.
Orlén faller mot ett vasst hörn och skadas svårt.
•104
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
