Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
Det som absorberar intresset i "The Heart
of the Matter" är emellertid major Scobies
mellanhavande med Gud, dialogen mellan Gud,
som enträget erbjuder människan sin hjälp,
och människan, som misstroget drar sig
tillbaka och som menar att det här begriper hon
säkerligen själv bäst. Scobie hör till dem som
ständigt planera för andras lycka. Han gör det
motsträvigt, det är plikten och inte kärleken
som driver honom. Och han hyser ett ständigt
förtvivlat hopp att någonting skall inträffa,
som skall befria honom från det slutliga
ansvaret. Hustruns död t. ex. Men när han har
kommit till det rent förnuftsmässiga resultatet
att både hustruns och älskarinnans lycka bäst
skulle kunna betryggas genom hans död, så
kan varken Guds ivriga viskningar eller
författarens sätt att länka händelseförloppet
avhålla honom från att begå självmord. Han dör
för att de båda kvinnorna skola bli befriade
från honom. Och han dör också för att Gud
skall bli befriad från honom och nödgas lämna
honom till den eviga fördömelse, som för den
troende katoliken Scobie är självmordets
obönhörliga följd. Han dör för att inte tillfoga Gud
mer lidande. "Du kommer att ha frid", säger
han till Gud. "Det kommer inte att tjäna något
till då att sopa golven för att finna mig eller
att söka mig över bergen." — "Kan du inte
lita på mig", säger Gud. Och han svarar: "Nej.
Jag litar inte på dig. Jag älskar dig, men jag
har aldrig litat på dig."
Vad kan en människa giva till lösen för en
annans själ? Detta har varit frågan i flera av
Graham Greenes tidigare böcker. Svaret har
blivit: "Sin själ." Men i "The Heart of the
Matter", där major Scobie verkligen ger sin
själs frälsning till spillo, blir svaret:
"Ingenting." Människan kan ingenting ge, ingenting
planera eller göra, hon kan bara vara ett
redskap för Guds handlande. Major Scobie räknar
i sin högmodiga självtillit alltigenom fel. Han
tror att de båda kvinnorna lätt skall komma
över saken, bara han är död. Men älskarinnan
kommer inte alls över den. Och hustrun
kommer över den bara alldeles för lätt och är tre
dagar efter begravningen redo att förtala sin
äkta man n:r 1 tillsammans med den som skall
bli äkta man n:r 2. Och Graham Greene tycks
också vilja säga att major Scobie har räknat
fel i fråga om Gud. Att Gud får sin styrka inte
genom människornas offer utan genom
människornas tillit. Detta markerar ett nytt
stadium i Graham Greenes religiösa utveckling
och är kanske det intressantaste i hela denna
alltigenom intressanta, alltigenom välskrivna
och alltigenom väsentliga bok.
Elisabeth Tykesson
INRAMAD UPPRIKTIGHET
Edmund Wilson: Minnen från Hecate county.
Översättning av Thorsten Jonsson.
Bonniers 1948. 15: 50.
Det måste väcka uppseende i Amerika när
en av dess mest ansedda litteraturkritiker
framträder med en novellcykel som i frispråkighet
kan mäta sig med Henry Millers böcker. Han
skriver i jagform, endast obetydligt
maskerande sig som konsthistoriker, och anspelar
oupphörligt på förhållanden och personer som
måste brännas eftertryckligt för de invigda.
Hecate county, som ger samlingsramen för
novellerna, är bara en strategisk utgångspunkt,
en plats med sommarvillor inom bekvämt
räckhåll för newyorkbor. Ett utvalt persongalleri
avslöj as med en tvärsnittskonst som inte
förbiser något av det typiskt amerikanska men aktar
sig noga att fastna i det.
Det finns hos Edmund Wilson drag av
snobbism som man lika gärna kan påtala med
detsamma. Han har svårt för att inte briljera
med sina exklusiva kunskaper och naturligtvis
helst på områden som inte är hans i främsta
rummet. Han visar sig som specialist på fina
spritdrycker och högkultiverad heminredning,
han dröjer vid interiörerna i långa, förälskade
beskrivningar och avsmakar förtjust sin egen
smakanalys. Han uppehåller sig vid musik och
måleri med en säkerhet så obesvärad att den
kan tänkas förråda inre osäkerhet. Han
hän-syftar på klassisk litteratur med citat eller
travestier som utgör blinkningar av
samförstånd med ett fåtal initierade. Han formar
applådknipande aforismer av typen "Marxism
är opium för de intellektuella" och finner det
klyftigt att lägga in en åttasidig politisk
översiktsmonolog på diplomatspråket franska.
Sådant förråder naturligtvis bara en viss naiv
omognad och mindervärdeskänsla som tycks
vara typisk även för de bäst utrustade
amerikaner.
Det är möjligt att också den sexuella
öppenheten hos Wilson har en sida av snobberi, men
denna är dock något mindre vanligt och
följaktligen mindre banalt. På några ställen
förnimmer man nog denna fysiska handgriplighet
som en stilbrytning: den övriga
framställningen ligger inte tillräckligt på samma våg-
•691
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
