Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
lärare. När det gäller att få en att tro på det
goda i bokens uppsåt hjälper honom alltså hans
barnslighet. Och om Krishna-kulten får läsaren
veta en del. Däremot har Eidlitz inte så stor
förmåga att göra synligt vad han ser: han är
inte poet (som exempelvis Forster i slutkapitlet
av "A Passage to India"), och han är inte
heller någon verklig uttolkare utan någonting
diffust mittemellan. Särskilt det första hade
nog behövts för att ge en inblick i
Krishna-världens brudmystik. Och vad hade inte en
ryss med liknande läggning kunnat göra av
sådana lägerepisoder som den då de
oberör-bara håller fest till gudens ära i natten utanför
stängslet medan skrålet och larmet tränger ut
från barackerna innanför. Eller av lägrets
många kufiska figurer som Eidlitz antingen
tar för mycket eller för litet på allvar, tycks
det mig.
Man har dock en känsla av att Eidlitz gör
sig naivare än han är, att han kanske velat
skriva en barnbok för oss, någonting populärt,
att han skulle kunna bättre. Det finns ju
äventyr både i sinnevärlden och i den inre och
djupare världen, ja, ännu längre bort i
opersonlighetens värld, i alla världar. Det första
slagets äventyr skildras som bekant i
detektivböcker, reseskildringar, sjöromaner etc. etc. Jag
skulle vilja karakterisera Eidlitz’ bok som en
blandning av reseskildring med äventyrsinslag
och guldgrävarroman, alltså i andens värld.
Det Kailasa-berg och den av osynliga
storhelgon befolkade Manasarovar-sjö som han
sökte uppenbarade sig i sinnevärlden i
inkarnation av ett tämligen hyggligt engelskt
koncentrationsläger — och det är vackert så
för oss som sitter här i ett träsk av ropande
röster: "Öka produktionen, spara, köp, föd
mera barn!" Vi som inte kan resa så långt
får väl börja med Kierkegaard: "Jeg gider
det slet ikke" — så har vi åtminstone på
närmsta håll gjort klart för oss den tomhet
ur vilken ett meditativt tillstånd skulle kunna
växa. Att resa är inte nödvändigt, även att resa
till friden är västerländskt. Gunnar Ekelöf
BRA HANDBOK
E. N. Tigerstedt: Svensk litteraturhistoria.
Natur och Kultur 1948.
22:—.
Varje försök att skriva ett lands hela
litteraturhistoria är från början behäftat med det
crux som ligger i relationen mellan kvantita-
tivt och kvalitativt eller, annorlunda uttryckt,
mellan lärdom och personlighet. Det är ett
enormt kunskapsstoff författaren har att
inhämta för att överhuvud kunna skriva boken,
och kommer därtill, att uppgiften måste
fullföljas inom inte alltför frikostigt tillmätt tid,
så får ovillkorligen den subjektiva tillägnelsen
och upplevelsen av stoffet sitta emellan. Den
förutan går det nog att skriva en bra och
användbar handbok men absolut inte att ge
en personligt profilerad framställning, som
serverar materialet i essayistisk och
konstnärlig form. Och här, som annorstädes i den
litterära republiken, är personligheten det
högsta... Man kan därför tycka att ett dylikt
verk bör skrivas av en kritiker först mot slutet
av hans bana och ge ett koncentrat av hans
upplevelser i diktens och tankens värld. Men
då är det å andra sidan risk för att han inte
längre besitter den önskvärda friskheten och
mottagligheten och inte längre står i
fruktbringande kontakt med dagens levande
diktning. Hur man vänder sig, har man svansen
bak. Det idealiska vore väl en skribent i sina
bästa år, som hade möjlighet att ta grundlig
tid på sig.
Professor E. N. Tigerstedt, som nyligen
fullbordat en ståtlig "Svensk litteraturhistoria", är
en man i fyrtioårsålderns fulla kraft och har
som finlandssvensk den förmånliga positionen
att kunna betrakta den svenska litteraturens
huvudmassa utifrån och från sidan, med
oförvillad blick och utan att vara engagerad i några
rikssvenska författarkotterier med deras
självfallna predilektioner och fördomar även i fråga
om äldre litteratur. Såtillvida ha de bästa
förutsättningar förelegat för ett verk, präglat av fri
blick och personlig hållning. Den grundlärde
forskaren var naturligtvis redan förut väl
bevandrad i terrängen, men under de två säger
två år han direkt ägnat åt den väldiga
arbetsuppgiften har han alltså nödgats företa en
sannskyldig parforcejakt genom svensk
litteratur och litteraturforskning. Man häpnar över
prestationen att på denna korta tid skriva en
så lärd, väldisponerad, översiktlig och lättläst
historik över vår litteratur alltifrån Rökstenen
till Gunnar Ekelöf, avfattad på en prosa, som
väl inte äger tillräckligt personlig cachet för
att kallas stil, men som utmärker sig för
otvungen och nyter pratsamhet och är frukten
av behovet att meddela sig långt mer än av
begäret att uttrycka sig. Enstaka exempel på
tungt och ovigt språk äro dock inte svåra att
leta fram. Här är ett, om "Näckens polska":
•696
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
