Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
vägledning i fråga om den nyare forskningens,
diskussionens och kritikens skiftande
ståndpunkter och resultat, och som i sin mån vittnar
om det imponerande kompilationsarbete
Tigerstedt utfört.
Ty som ett sådant måste det i huvudsak
rubriceras, inte ett djärvt och självständigt
verk men väl en synnerligen välkommen,
välbehövlig och värdefull handbok, en skickligt
och samvetsgrant gjord översikt över den
svenska vitterheten från äldsta tider och tillika
en resumé av den hittillsvarande forskningen
rörande denna vitterhet. Tigerstedt har
därmed gjort en stor och betydelsefull insats, inte
i svensk kritik men väl i svenskt bildningsliv.
Som en lämplig slutpunkt för hans arbete hade
erbjudit sig något av åren 1910 eller 1914. Nu
har han tyvärr ansett sig skyldig att föra fram
framställningen till våra dagar. Detta påhakade
slutkapitel har i sin alltför summariska och
föga överskådliga avfattning blivit allt annat
än tillfredsställande. Gentemot nutida
författare har Tigerstedt dessutom anlagt en ton av
akademisk snorkighet, som klär honom ganska
illa och närmast gör ett komiskt intryck.
Uttalanden sådana som de om Agnes von
Krusenstjerna, Erik Blomberg och Johannes Edfelt
återfalla på honom själv. Holger Ahlenius
ANALYS AV STRINDBERG
Torsten Eklund: Tjänstekvinnans son. En
psykologisk Strindbergsstudie.
Bonniers 1948.
18:—.
"Tjänstekvinnans son", i denna Strindbergs
beteckning på sig själv har Torsten Eklund
funnit en nyckel till hela hans psykologi. Men
tonvikten ligger inte på den sociala
innebörden i uttrycket utan på självbeklagandet.
Strindberg kände sig från barndomen som
tillvarons styvson, som den förbisedde, den
misskände. Han strävade förgäves att hävda sig
inom familjen, att vinna moderns kärlek och
faderns intresse. I den aldrig övervunna
min-dervärdesupplevelsen ser Eklund orsaken till
allt det motsägelsefulla och sönderslitna hos
Strindberg. Osäkerheten, den ständigt
vacklande självkänslan förklarar hans
misstänksamhet och ombytlighet, hans häftigt
uppblossande entusiasm och våldsamma
nedvärderingar, hans trotsiga självhävdelse och
förtvivlade uppgivelse. Hur dessa
underlägsenhetsreaktioner förgrenar sig och förvandlar sig
genom Strindbergs hela liv och diktning visar
nu Eklund i sin detaljerade undersökning.
Strindberg var verkligen "en lidandets
virtuos", som på en och samma gång upplevde,
spelade och iakttog sitt lidande. Han både
plågades och njöt av sitt självframtvingade
martyrskap, sin roll som den förfördelade och
utstötte. Konflikten mellan hans starka
livsaptit och hans sjukliga självtyranni sörjde
för den fortskridande dramatiseringen av
hans tillvaro. Och allting var hos Strindberg
dramatisering, affektdriven och effektinriktad
överdrift. Mindervärdeskänslan tillät honom
aldrig något viloläge, utan sporrade honom
hektiskt vidare, från den ena ytterligheten till
den andra. Han måste till varje pris väcka
uppseende, antingen genom överlägsna
bravader eller genom ömkansvärda nederlag,
antingen genom triumfer eller lidanden. Det
var en tvångsfunktion men också en uppjagad
lek, som han till hälften genomskådade och
i viss utsträckning var herre över (han talade
ironiskt om att nu kom han väl att begå
självmord igen). Att dikta var för honom det
främsta sättet att väcka uppseende, och han
förstod som ingen annan att utnyttja sina
olyckor produktivt.
Eklund framhåller att författarlusten
vaknade förvånande sent hos Strindberg. Han
gjorde sig inte känd för några litterära eller
konstnärliga intressen under uppväxtåren. Men
när han väl upptäckt författandet som ett medel
till självhävdelse ägnade han sig åt det med all
sin uppladdade intensitet. Diktandet tjänade
honom också som tröst, som förlösande bikt
och oskattbar verklighetsersättning. En timid
och tystlåten ung man, oförmögen att yttra sig
mera sammanhängande i tal, förvandlades han
vid skrivbordet till en härjande titan: där fick
han fritt spelrum för sin dramatiseringsdrift av
sitt liv som han krävde till varje pris. Men hans
självtvivel kom honom samtidigt att förakta
litteraturen, hans ressentimentdrift måste
givetvis vända sig mot det instrument som
betjänade honom. Han vågade aldrig helt lita till
sin uppgift och insats som författare, han ville
ständigt göra gällande att han egentligen var
vetenskapsman. Det var ett typiskt utslag av
den osäkres, den mindervärdiges behov av
undanflykt och återförsäkring.
Strindberg såg allt i form av seger och
nederlag, allt blev till en kamp om makten:
litteraturen likaväl som kärleken, vetenskapen
likaväl som religionen. Människorna delade
upp sig i herrar och slavar, förtryckare och
•698
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
