Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Ebbe Linde: Teaterkrönika - Filmrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
ljusnande tid". Den andra MacColl-pjäsen, "De andra
djuren" (The Other Animals), var en större, betydligt
mer sofistikerad och pretentiös sak, i vilken en av
fascisterna torterad arbetarledare inför döden
symboliskt nedkämpar sitt eget animala och "romantiska"
livsbegär, eller, rättare sagt, vinner det för sig till den
socialistiska insikten att det inte går att leva fritt för
en människa utan att bekymra sig djupt om "the other
animals". I aktionen eftersträvades här ett stiliserat
expressivt rörelseschema hos samtliga artister —
enligt Rudolf von Labans system, upplyser
sakkunskapen. Begynnelsescenen i "The Other Animals" gavs
för övrigt i två versioner, först som stiliserad dans, och
omedelbart därefter som mera naturalistisk (men dock
alltjämt stiliserad) handling. Mycket utspekulerat,
och kanske ej helt av avsedd verkan, men här som i
allmänhet om truppens prestationer gäller, att när
man bedömer dem får man mera se till intentionerna
än till utförandet, som på åtskilliga händer var
bristfälligt. Men det är ju nästan en genomgående skillnad
mellan svensk teater och engelsk, sådan man möter
den i detta och alla dessa andra entusiastsällskap,
som tid efter annan blixtrar till på än den ena, än den
andra av Londons småscener, på Centaur, på Unity,
The Thesbians, The Kensington Players, o. s. v. Här
i Sverige är man alltid rädd för att ge sig på något,
som är det minsta ovanligt, innan utförandet är absolut
perfekt. I England däremot skisserar man gladeligen
de mest djärva idéer med de mest otillräckliga krafter,
och perfektionen är nästan helt förbehållen de
traditionella arbetslinjerna.
Ewan MacColl har skrivit ännu en helaftonspjäs,
som inte uppfördes här, "Uranium 235", (tydligen med
allusion på atombomben), förutom många småsketcher
för sitt sällskap. Med all sin doktrinära begränsning
är han säkerligen en talang att räkna med inom den
brittiska oppositionsteatern, bredvid Philippa Burrell,
Änne Ridler och andra som dykt upp i mer eller mindre
samma stil, i efterföljd av Eliot, Auden och Isherwood,
delvis också i medveten motsättning mot dem.
Gästspel som det anförda är obestridligen något i hög grad
befruktande, som vi borde söka få mer av så länge den
relativa internationella freden över huvud gör det
möjligt.
FILMRECENSIONER
En kluven värld. Arne Sucksdorff. Svensk
Filmindustri.
Hamnstad. Manus: Olle Länsberg. Regi: Ingmar
Bergman. Svensk Filmindustri.
Arne Sucksdorff är en filmdiktare i särklass, ett för
svenska filmförhållande märkligt och glädjande
undantag. Med sin kamera arbetar han lika personligt
som en författare vid sin skrivmaskin eller en målare
med sina penslar. Han väljer och formar sina ämnen
själv, han söker sig alltid fram till ett originellt
synsätt och en fördjupad innebörd. Inom sin lyckligt
begränsade konstform, kortfilmen, har han för länge sen
nått mästerskapet: det på en gång syntetiska och unika
resultat som filmen har speciella möjligheter till. Han
är poet och psykolog, bildskapare och dramatiker, allt
sammansmält till en helhet som obestridligen är film.
En kluven värld är ett kort filmpoem till Bachmusik,
en scen ur djurens liv i naturen, en förtätad vision av
fruktan och begär, hunger och död under
existenskampens hårda lagar. Skogen, inte långt från lugnt
upplysta människoboningar, är ett hemvist för djurens
nattliga oro: hermelinen rinner fram över snön, sliten
mellan ängslig vaksamhet och blodtörstig glupskhet,
haren ger upp sitt dödsskrik under rävens strupbett,
uven kommer och släpar bort resterna av den
blodvarma måltiden. Man vet inte hur Sucksdorff kunnat
fånga detta djurdrama i all dess vilda frihet, de
medspelande varelserna verkar så välregisserat
uttrycksfulla att filmen just därför får ett lätt drag av
ateljéprodukt mitt i den starka vildmarkssmaken. Det allra
finaste tycks mig dock vara samstämmigheten mellan
djurdramat och skogsnaturens nattliga demoni, där
vindens vinande, skuggornas rörelser, snöns
kristalliska glitter, hela den laddade förnimmelsen av ångest
och hetsande lust verkar upplevd med djurens egna
sinnen.
Samarbetet mellan Olle Länsberg, författare, och
Ingmar Bergman, regissör, har lett till en rejäl film,
Hamnstad, som dock inte blivit något egentligt
konstverk. Länsberg är knappast någon djupsinnig skribent,
men han har reporterblick och socialt orienterat
verklighetssinne. Hans rapsodi kring en ilandgången
sjöman och en övervakad flicka har ett visst
indignationspatos och visar ganska gott rotfäste i göteborgsmiljön.
Flickan är en produkt av besvärliga problemföräldrar
och okänsligt ingripande myndigheter (moderns
hysterika med sin kärlekshycklande sadism avslöjas
grundligt och socialkuratorns moraliserande förljugenhet
blir också fullt uppenbar). Så illa behandlad som
flickan är verkar hon bara alltför präktig och rar:
detta driver upp indignationen och gör filmen
propagandistiskt intensivare, men psykologiskt blir det ju
banalare. Någon verklig människoskildring kan man
•707
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
