Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Jöran Fischer: Utflykt från det grå huset. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UTFLYKT FRÄN DET GRÅ HUSET
du vill. Jag skall visa dig vägen till
bläckfiskarnas rike, skaffa dig förbindelser och
hjälpa dig till rätta på allt sätt. Jag har fullt
upp av inflytelserika vänner där borta. Du
kommer att bli fascinerad och inte kunna slita
dig därifrån. Du har irrat omkring länge nog.
Nu är det hög tid att du äntligen fattar ett
avgörande beslut.
Tro honom inte, avbröt skomakarn, som satt
i sanden med korslagda ben. Bläckfiskarna har
sugit i sig hans hjärna för länge sen. Hans
huvud är lika tomt som en maskäten nöt.
Skomakarn tog pipan ur munnen och blåste
ut ett rökmoln, som svepte in magistern i en
tät dimma och kom honom att helt försvinna.
Tro honom inte. Jag varnar dig för
bläckfiskarna. De kommer att äta din hjärna också,
som de har gjort med hans. Du kommer
kanske inte att märka det, för de kan konsten att
förmörka ens förstånd. Du kommer att dö utan
att själv ha en aning om det och sedan vandra
omkring som lik. Snygga utsikter han lovar
dig. Nej, alla dina bekymmer kommer sig av
att du aldrig har fått lära dig ett hederligt
hantverk. Jag kan låna dig redskapen och lära
dig ett och annat om yrket.
Ser du vad han håller i handen? frågade
diktaren. Ser du kniven, sylen och hammaren.
Med kniven tänker han skära ut ditt hjärta,
med sylen sticker han ut dina ögon, och med
hammaren slår han sönder dina hörselben.
Ingenting får finnas som inte är lika platt och
dumt och tarvligt som han själv. Akta dig, han
kommer att göra dig blind och döv och utan
känsel. Du kommer att vara stängd för alla
intryck, och din förmåga att ge ut av dig själv
kommer snart att sina. Med björntråd syr han
ihop dina läppar, och du sitter där mer
beklagansvärd än någon tiggare. Akta dig. Lyssna
på mig, och jag skall föra dig till Sanningen
och Skönheten.
Hör inte på honom, hör inte på honom,
ropade pedanten. Han dammar bara ner din
hjärna med svammel och nonsens. Men jag
skall suga rent, jag. Min dammsugare lämnar
inte ett stoftkorn efter sig. Ordning och reda
är allt som behövs. Har du bara saker och ting
i de rätta facken, så ordnar sig allt. Med lögner
och fantasier bygger du inte upp ditt liv.
Nu började också de andra att röra på sig
och tala i munnen på varandra. De fäktade
med armarna och skrek upp sina röster allt
högre. De rörde upp sanden och grumlade till
vattnet. Nu såg han ingen av dem klart längre.
Det blev alldeles mörkt omkring honom. Vad
han var trött på det alltsammans. Skulle detta
käbbel då aldrig ta slut? Han lade sig åter ned
mot tången och slöt ögonen.
En våg slog upp över hans fötter och kom
honom att vakna. Han satte sig upp och såg
in i en bred månstrimma över vattnet. Det var
stilla. Blott då och då rullade en våg in över
stranden, lekte litet med småstenarna och drog
sig sakta fräsande tillbaka.
Han reste sig upp och sträckte på sig. Han
kände sig stärkt och utvilad som efter en lång
sömn, och hans sinne fylldes med glädje. Hur
han äntligen hade kommit dit ut visste han
inte, funderade inte en gång över det. Han tog
upp några småstenar från stranden och kastade
smörgås in i månstrimman. Stenarna dansade
och glänste i det klara skenet. Så började han
gå in mot ön med lätta steg.
När han gick över näset föll stenkolossernas
långa skuggor över hans väg. Döda gudar,
tänkte han. Vilket förhistoriskt folk kan ha
rest dem? De stod nedgrävda till halsen bland
enarna, stack upp som väldiga jättehuvuden.
Han kände igen skomakarns karikerade drag.
Och de andra. En efter en framträdde de för
honom, groteskt förstorade. Om jag hade en
häst som var stor nog, skulle jag rida över
dem och krossa deras pannor. Han tog upp
en stor sten och kastade den med all sin kraft
mot den närmaste stenstoden. Den studsade
tillbaka utan att göra någon skada.
Döda, döda, tänkte han och ryckte på
axlarna. Så gick han vidare.
Stigen genom ekskogen kände han igen. De
trädstora enbuskarna, törnrosorna, slånen, näk-
731
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
