Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Jöran Fischer: Utflykt från det grå huset. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han väl själv vad som skedde? Han ville rusa
upp ur bänken och ropa högt:
Hon är ju inte död. Ser ni inte att hon lever!
Men han satt stilla.
Då vände sig prästen emot honom. Du tror
visst, att hon lever än, sa han. Så böjde han
sig ned över kistan och klämde sina hårda
händer om flickans strupe. Hon rörde sig
inte. Det var bara leendet som dog på hennes
läppar.
Prästen rätade på sig och vände sig åter
emot honom.
Ser du nu, att hon är död? sa han.
Han gjorde en ansträngning för att säga
något och komma upp ur bänken, men hans
kropp var som förlamad, och tungan vägrade
att forma några ord.
Hans hustru såg förvånad på honom. Hade
hon ingenting sett, ingenting förstått?
Nu trängde dimman in genom de höga
fönstren. Ljusen lyste som små punkter och
blev allt otydligare. Han såg bara huvudena
på dem som satt närmast omkring honom.
De flöt omkring liksom på en vit ström.
Frigjorda från sina kroppar, tyckte han. Kanske
hade de aldrig haft några kroppar. Långt borta
hörde han en orgel spela. Ljudet blev allt
starkare. Det brusade omkring honom, och så
slog allting samman över hans huvud som en
ofantlig våg.
De gick in i huset tillsammans den här
gången. Hon hade tagit blommor med sig för
att ha vid sin säng. De gick genom den långa
korridoren och skildes vid hennes dörr.
Åter stod han i sitt rum. En plötslig vind
kom dimman att lätta för ett ögonblick. Då
visste han, att stunden var kommen. Han gick
bort till sängen där hans hustru låg och slöt
till hennes ögon. Han kände globerna under
sina fingrar. Så kalla och hårda redan, tänkte
ban.
Vad skulle nu ske? Hur var det allting
började? Han stod i fönstret och såg sig själv
försvinna in i dimman, som nu åter låg tät.
Ännu en stund hördes knastret av hans skor
mot trädgårdssanden. Så blev allt tyst, och han
var långt borta.
Det började sakta ljusna, när han åter stod
utanför det grå huset. Vinden var stilla. Träden
rörde sig inte. Samma kråka skrek som den
morgon, då han hade gått därifrån. Han gick
uppför trappan och öppnade stora dörren. Så
fortsatte han in i kammaren, kiev över en
sovande kropp och stod inne i rummet.
Ingenting hade förändrats. Där låg de och
sov allesamman, snörvlade, snarkade, talade i
sömnen. De halvtömda glasen stod kvar, och
luften var skämd av rök och utdunstningar.
Allt var som förut.
Skomakarn satte sig upp från golvet, sträckte
på sig, gäspade, rapade.
Har du varit ute bakom knuten? frågade
han och flinade.
Någon knackade i ett glas. Det var
magistern, som nu också hade vaknat.
Mina herrar, sa han, låt oss fortsätta
diskussionen där vi slutade.
Jöran Fischer är jurist, född 1913 i Ljungby, men räknar Blekinge som sin egentliga hembygd.
Han har gått i skola i Göteborg, studerat juridik i Stockholm och är numera anställd vid ett
kraftverksbolag i Sundsvall. Har producerat sig som novellist i vad han kallar den bisarra genren
men inte utgivit något av trycket.
734
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
