Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Ivar Lo-Johansson: En ny proletärdikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IVAR LO-JOHANSSON
innocens. Deras syn på vad som kallas kultur
vet man mycket litet om. Man har inte ens
drömt sig att arbetarmassorna skulle kunna ge
något istället för all den "kultur" de mottog,
att de i gengäld kunde ge kulturella värden.
Det finns något som kan kallas litteraturens
psykologiska areal. Ifall ett problem upptar
många mänskors tankar, får problemet
därigenom inte bara en större kvantitativ utan
också en större kvalitativ vikt. En amerikansk
bok av eller om en neger verkar
betydelsefullare än en svensk bok av eller om en neger,
även om den skulle vara en lika bra bok.
Det har delvis att göra med att det i Amerika
finns miljoner negrer medan Sverige har
kanske hundra negrer inom sin landgräns. Massan,
"allmängiltigheten", som i sträng bemärkelse
inte finns, komprimerar en bok.
Ingenting är allmänmänskligt, men en vital
fråga som rör många har en större inneboende
också konstnärlig kraft än en fråga som rör
ett litet fåtal. Som antites till denna tes finns
en egocentricitetsgräns. Funnes det på hela
jordklotet en enda individ som kunde leva hela
sitt liv fullständigt utan mat, skulle
kännedomen om denna individ ha stor betydelse.
Den skulle ha det därför att hans omvända
problem hade en ofantlig betydelse för flertalet
mänskor, vilka kämpade för just bröd.
Ur en annan synpunkt är arbetarkollektivet
intressantast. Det beror på att de starkast
utformade komponenterna individualism—
gemenskap, ensamhet—solidaritet bryts just
där. Av nödtvång har solidariteten drivits
längst inom arbetarkollektivets ram. Protesten
har känts starkast där. Den individuella
protesten framstår därinnanför naknast och
hårdast. Under vissa epoker av historien har
konflikten varit störst hos borgarna. För
närvarande är den störst hos arbetarna. Inom
varje proletär ryms två stridande mänskor:
individen och kollektivisten.
Om man som den som skriver detta är
övertygad om att den största fråga vi för en lång
tid framåt kommer att ha blir problemet
individen kontra kollektivet, enslingen kontra
massan, faller det sig naturligt att just
arbetarkollektivet erbjuder ett så starkt intresse. Inom
andra kollektiv är protestkänslan oväckt. Inom
ännu andra gör själva samhällsinriktningen
att det aldrig kan komma till en avgörande
konflikt. Arbetarkollektivet däremot har både
de inre och yttre förutsättningarna. Det har
känslans kvantitet, tryckets kvalitet, miljöns
förutsättningar.
Av dessa skäl är arbetarkollektiven de
viktigaste och proletärdiktningen som
rapportgivare om det inre tillståndet i
arbetarkollektiven nödvändig. Ingen annan än en i miljön
initierad kan rapportera det viktigaste av det
som sker i det som syns ske.
X
Proletärdiktningen, som man nu vill
betrakta som en avslutad period, har aldrig varit
främst en veklagan över arbetslösheten och ett
gnäll över dåliga löner. Dess idéinnehåll var
inte främst en reaktion mot den ekonomiska
fattigdomen. Den yttre sociala kampen var
tidigare hårdare. En del yttre faktorer ingick
då också i diktens kläder. Trivselproblemet
skulle inte nu ha kunnat aktualiseras om inte
de yttre förutsättningarna för ett sådant
följdproblem förut skapats.
Jag tror att det var nödvändigt för att man
överhuvud först skulle förstå diktningen. En
tvingande nödvändighet gjorde att inre och
yttre tvång då måste lösas samtidigt. Löser
man det yttre tvånget är det inte alls säkert
att det inre blir löst. Arbetarrörelsen har här
begått sitt största misstag. Den har inte
tillräckligt insett att så länge det inre tvånget
binder, den yttre friheten spelar en relativt
obetydlig roll. Den yttre träldomen har oftast
varit enbart ett symtom på den inre. Våra
fackförbund försummar dagligen åtgärder som
ur just fackpolitisk synpunkt skulle innebära
den genaste vägen till resultat.
Allra oftast censurerar en diktning sig
själv — det är inte andra som gör det. I en
social diktning finns förtrycket i hög grad
hos författarna själva. Individen slösar i all-
750
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
