Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
dyomene", där man med lätthet tror sig
förnimma en ton av Lindegren försiktigt tvinnad
samman med en ton av Gullberg till en
egenartad bengtssonsk musik, medan man har
svårare att med ed bekräfta att man till fullo
lyckats lista ut själva tankearrangemanget.
Av identifikationsdikterna är kanske de som
bär Atropos’, Prometeus’ och Sapfos namn de
bästa. Den obönhörligaste av moirerna är
överdådigt exponerad i suggestiva bilder: hon
drar sitt nät "med vindlika händer, ljussnabbt,
hetsigt som lågan i hö". Ändå mera fulländad,
ändå fullare av lyhörd tonextas är dikten
"Sapfo", som enbart den är en motivering
för poetens existens. Det elegiska anslaget får
nästan en biton av triumf i temats
genomföring för att i slutstrofen stillna i mjuka
konsonantharmonier och mörka vokaler:
Vet ej vem rörde blodets västanvind
när blomningen blev sömn
som kärlek till en död.
O denna visshet, vågens mörka hand.
Ragnar Bengtsson är klassicist, men med
den klassicism som tar sig uttryck i
gips-avgjutningar, allegorier och små stumpar av
emblematik är han inte nämnvärt kongenial.
Inte heller av grekisk begreppsgymnastik i
Vilhelm Ekelunds anda har han tagit synbara
intryck i sin poesi, fastän mästarens estetik
säkerligen måste ha stimulerat hans
ambitioner. Då står han otvivelaktigt närmare Rabbe
Enckell, men när man läser de prosadikter
som är ett ingalunda oväsentligt inslag i
"Förvandlingar" erinras man också ganska ofta
om den stora franska prosalyriken från
romantiken fram till Rimbaud eller kanske rentav
fram till Henri de Régnier. Något av den svåra
hemligheten att bevara det rika, det fylliga
uttryckssättet inom en mycket begränsad ram,
har i varje fall Ragnar Bengtsson gemensamt
med dessa franska poeter. Och kanske också
den tilltalande benägenheten att föredra
cen-taurerna framför Venus Milo, det gåtfulla
framför det mönstergilla, myterna framför
filosofemerna. Men alldeles klok på skaldens
inställning till antiken blir man inte av
"Förvandlingar". Man lockas nästan att beklaga
att han inte använt sin Ovidius — det är en
mera sofistikerad poet än man skulle tro.
I stället har han ur det rika stärbhus av
antikviteter, som vi gärna talar om på
bildningens högtidsdagar, ofta endast lånat
symboliska etiketter, namnen på skärvorna. Några
mycket utsökta prosapoem över ruset, åtrån och
den lögnaktiga lättjan, lättjan som
sysselsättning och lättjan som bedräglig insikt och
insiktsfullt bedrägeri har han givit
representativa titlar: "Bacchiotes", "Satyrikos" och
"Hermaios". Särskilt det sista närmar sig
full-komningen i avrundning och fyndighet. Men
i sak har dessa poem inte mera anknytning
till antika motiv än de som kallas "Fjärilen"
och "Spindeln". Man måste tillägga att även
dessa rubriker är symboliska, de anger endast
ett tillfälligt konkretiserat element i den bild
poeten ger av sitt känslotillstånd, sin
känsloreflexion, sin sanningskänsla. Och varför inte
som ett fint destillat från dessa subtila
procedurer citera några rader ur "Fjärilen":
Vad kan vi önska mer än denna viskning av värme,
vinden som blåser från förgängelsen till människan
och gör verkligheten större.
Så kan man formulera en blygsam motivering
för en existens som människa. Sin existens
som poet har Ragnar Bengtsson motiverat med
sina "Förvandlingar". Man ger honom gärna
sin anspråksfulla förlåtelse för en så sagolik
resa. Åke Janzon
PRIVAT OMRÅDE OCH
POETISK ALLMÄNNING
Ingrid Nyström: Droppar av sten. Bonniers
1948. 5: 50.
Olle Svensson: Om hösten. Natur och Kultur
1948. 5:—.
Carl Magnus von Seth : Sommarväg.
Bonniers 1948. 4: 75.
Åke Nordin: Ögonblicks lysande kurva.
Bonniers 1948. 5: 50.
Ingrid Nyström börjar sin diktsamling
"Droppar av sten" med sånger om hösten,
om sommarens död och rosornas förgängelse,
om saknaden som kommer och försvinner och
ovissheten som blir kvar. Med känslighet och
mjukhet modulerar hon en stillsam klagan
över tillspillogiven tid — koltrastens sång som
aldrig fick "utbilda sitt mönster inom oss",
trädet som aldrig fick "breda ut sig till mening
inom oss":
Aldrig hann dagen sakta inom oss
skapas om till en morgondag
vidgas och smalna till en övergång
föda sig själv ur sig
756
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
