Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
tekarsonen i beundrande beroende av den
överbegåvat nonchalante bondsonen, skuggan som
följer det nyckfulla ljuset vid olika sydtyska
lärdomsanstalter, så småningom hans trogna
stöd och ofta anlitade hjälpreda, slutligen
olycklig och skakad inför mästarens
fruktansvärda hemlighet, hans undergång, hans
förpliktande minne.
Adrian Leverkühn är tvetydighetens själva
inkarnation. Även hans intensivaste böjelser
nedkyles av ett ironiskt avståndstagande, hans
entusiasm punkteras av gäckande skratt, hans
ärelystnad trotsar sig själv, varje hans
handling flyr sig själv och når sitt mål endast
genom en kringgående rörelse. Han studerar
teologi som magi, han är lokalbunden
universalist eller provinsiell kosmopolit, han
utvecklar en arkaisk modernism eller reaktionär
radikalism i sin konst. Han gör motstånd
också mot sin musikaliska kallelse, behandlar
den högdraget som spekulativ förströelse, gör
komponerandet till matematiska experiment
och förskjuter först musiken för teologin, för
att sen svika teologin i ett slags hädiskt
otrohetsförhållande till musiken. Hans
föregripande intelligens tycks mindre hindras än
påskyndas av hans ofta återkommande
huvudvärk: den befinner sig ständigt någonstans
framför honom, skild från hans aktuella
situation. Beundrad, omsvärmad, av män kanske
mer än av kvinnor, förblir han isolerad,
självtillräcklig. Men i grunden är han isolerad
också från sig själv, full av inre avstånd, skild
från sin kropp, sina sinnen, sin omedelbara
upplevelse. Driften kan bara en gång bryta
igenom och då i form av förnedring, av trotsig
självförstörelse. En prostituerad råkar stryka
sin arm mot honom, och denna beröring
bränner sig långsamt igenom hans isolering, tänder
en pyrande eld som han slutligen släcker hos
henne, medveten om det skrämmande pris han
måste betala.
Hans liv flammar sen upp i ett hektiskt
skapande, avbrutet av eller sammanvävt med
sjukdomsanfall och smärtor. Han skapar en
musik av hänsynslös djärvhet, hårt behärskad
och våldsamt upprörd, med plågsamt
stegrade motsättningar av gripenhet och ironi, av
klagande mänsklighet och hädisk demoni. Han
visar en egendomlig tendens till regression,
han går i en sorts djärv förnyelse tillbaka till
den tidiga musiken, anknyter till medeltiden
i sina föreställningar och symboler, tränger
igenom religionen och vetenskapen till den
bakomliggande magin. Han söker sig en miljö
som påminner om barndomens på ett nästan
spöklikt sätt, han närmar sig det moderliga
hos kvinnorna, söker i sin dyrkan av en gosse
en identifiering med barndomen och sjunker
efter sammanbrottet in i ett omedvetet
fosterstadium, en utplåning hemma i moderns vård,
i det ursprungliga skötet.
I god tid, mitt i boken, i ett ryggradskapitel
som är framställningens självfallna
vattendelare, blir läsaren insatt i Leverkühns
hemlighet. Det sker i form av ett citerat
självbiografiskt dokument, kärnan i hans Faustdrama,
en dialog mellan honom själv och djävulen.
Denne är en gäst som excellerar i makabra
förvandlingar och diabolisk dialektik, medan
han utsprider en isande kyla. Det behövs inga
teatraliska midnattsmöten vid korsvägar och
dokumentunderskrift med blod:
överenskommelsen är redan träffad och undertecknad
genom Leverkühns sinnesart och handlingar.
Han har sjukdomen i blodet, den sjukdom han
kanske inte fullt medvetet men dock avsiktligt
utsatt sig för och underlåtit att böta, bacillerna
som sökt sig väg till hjärnan för att med sitt
förintelsearbete stegra hans geni fram till
utsläckandet, under ständiga smärtor och extaser.
Djävulen skänker honom tjugufem år av
triumferande skapande, av en sjukdomens
måttlösa blomning och seger över mänsklig
begränsning.
Leverkühn genomlöper så sin kometlika
geni- och sjukdomsbana, som slocknar i
djupaste natt, men mot slutet söker han förtvivlat
att undkomma sitt självförvållade öde. Han
åberopar det religiösa frälsningsundret,
förkrosseisen som ska rädda hans själ genom att
han offrar sin kropp. Men fungerar detta
offermysterium, är inte själen och kroppen
bundna vid samma villkor, är inte den
räddande klyvnadstanken bara resultatet av en
bedräglig teologi som står djävulen närmare
än gud? Leverkühn är det utpräglat tyska
geniet som inte nöjer sig med det normala
livet, de naturliga möjligheterna, utan offrar
väsentliga sidor för att orimligt stegra andra,
avstår hälsans balans för sjukdomens
feberrus, avstår sin sanna mänsklighet för att vinna
en makt, en seger över verkligheten som bara
kan bli en hallucinatorisk fantasi.
Men Leverkühn representerar också sitt land,
det Tyskland som ingått sin djävulspakt för
att vinna världen, som offrat sin hälsa och
sin mänsklighet för demoniska
övermänniskofantasier, medan det i undergången hoppas på
frälsning genom själva ursinnet i samman-
772
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
