Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
bildar den borgerliga befästningen mot
modersidans indiskt influerade fantasi- och
känsloströmmar. Morfadern var en gammal
outgrundlig magiker med sina exotiska språk och
sällsamma upplevelser, sina främmande böcker
och gudabilder. Gossen växte upp under sina
inre ingivelsers välde, vägledd i kritiska
ögonblick av en liten man, som bara han kunde se
och vars efterföljelse ofta ledde till besvärliga
konflikter med de vuxna. En enda förtrogen
fick han i en ung grannfru, därför att hon
var så vacker, glad och enfaldig, färdig att
skratta åt vad som helst och bara uppfylld av
sin egen lycka, sin dumhets visdom. När
barndomen tog slut hade han halvt omärkligt
förlorat något: världen hade krympt ihop till
vanlig verklighet och förlorat sin magiska
gränslöshet.
Som yngling rymde Hesse från de
tvångs-mässiga studierna, arbetade en tid på en
verkstad för tornur och började därefter i
bokhandel. Han föregriper i "Kortfattad biografi"
sitt senare liv och lämnar i fantasin
litteraturen bakom sig för att i stället syssla med
måleri, musik, trollkonst. Slutligen blir han
inspärrad i en cell, anklagad för otillbörlig
förförelse. På väggen målar han då ett
landskap med ett tåg som kör in i en tunnel, och
när han ska hämtas till förhör kliver han in
i målningen, försvinner med tåget in i berget.
Det är diktarens gäckande avsked till den
instängande verkligheten. Den förnekade magin
triumferar dock till sist.
Förvandlingar, det är vad som intresserar
Hesse. Han är väl medveten om att den största
förvandlingen är den sista: döden. Men han
tror på möjligheten av många mindre
förvandlingar innan dess. Han rör sig gärna utmed
skalan djur—människa—gud eller
galning—-borgare—helgon eller natur—kultur—religion.
En förvandlingsföreteelse utmed denna skala
utgör stäppvargen, som Hesse återvänder till
också denna gång. Han sitter i bur och visas
för publik, men tidvis är han människa och
lever som en sådan, hans djurinkarnation tycks
vara en frivillig fångenskap som bara är ett
annat slags frihet än den mänskliga. I buren
har han alltjämt vissa mänskliga tillbehör: en
empirspegel och ett litet piano med en byst
av Goethe. En guvernant kommer dit med ett
par intresserade barn, sympati uppstår mellan
stäppvargen och den lilla flickan, guvernanten
följer en impuls från sin egen inneboende
stäppvargsnatur men får till sin förbittring
handen genombiten. Naturen är ingenting för
de halvgångna.
Hesse har flera andra moderna och
förbryllande fabler på sin repertoar.
Uppfinningen verkar nästan alltid frisk och
meningsfull, även om utförandet kan bli en smula
pretiöst eller stramalj stelt klassicerande. Hans
konst är oftast så mycket mindre djärv än hans
ingivelser.
Henri Michaux’ djärvhet som litterär
trollkarl är då långt mera uppdriven och allsidig.
När han i "En barbar i Asien" försöker sin
konst på indiska motiv möter man den
anslående synen av en ytterligt medveten
västerländsk magiker på besök i magins österländska
hemland. Hans konst blir till stor del en
motståndets, en upphävandets konst, en anti-magi.
Han är de oräkneliga trickens genomskådare,
oförförd av alla synvillor, oberörd av den
oerhörda, främmande människoträngseln
omkring sig. Eller inte oberörd: utan aktiverad
till en blixtsnabb följd av nålstingsvassa
mot-attacker, en virvelvind av bitande inblickar,
genomträngande anmärkningar, kullkastade
fasader. Michaux utmålar ingenting, han
frammanar med nervöst snabba åtbörder. Han
berättar inga reseupplevelser, han sprättar upp
sina land med raska knivsnitt och låter
innehållet yra omkring. Hans konst är
stumfilmsmontage, är pantomim, är ett språk med
händerna, är aggressiv teckning i luften. Hans
motiv är först och sist människan, och han
går henne inpå livet, han rannsakar ansikten,
han tar temperamentens temperaturer. Hans
stil är förstörd vältalighet, den svider till som
nedsvalda rakblad.
Michaux är ett barn av Belgiens blåsiga
slätter, ett av existenstvånget plågat barn som
svarade med matstrejk och hopbitna tänder.
I Paris genomgick han den kulturella
sten-krossningsprocessen på 20-talet och utbildade
sin självförsvarande angreppstaktik.
Litteraturen blev för honom den förlösande
protesten eller den räddande förintelsen. Resor
världen runt gav honom större yta att angripa
verkligheten på, tillspetsade
fångenskapskänslan på ett befriande sätt. Med sin outsläckliga
stridslust älskar Michaux det han hatar,
liksom han uppskattar smärtan, det snitt som
väcker den domnade förnimmelsen. Motstånd,
det är vad som behövs för en undflyende
fantasimartyr, en verklighetsupplösande
magiker. Motståndet ger på en gång materialet och
berättigandet åt hans konst.
777
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
