Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Hanserik Hjertén: Flickan från Tebe. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANSERIK HJERTÉN
Ja, sa Dag. Det är klart!
Den andre tittade honom envist i ögonen.
Tinningarna var vita, blodlösa. Han förde
honom med milt våld bort mot rummet.
Rösterna trängde ut.
Det är bara Berthold och ett par till! Men
hur kom du in?
Jag väntade tills nån kom. Jag var tvungen
att tala med nån___
Han ställde sig i dörröppningen. Dag
stannade ett ögonblick och såg hans silhuett. Han
kände de tomma rummen treva bakom sig. En
förlorad region. Ett hav som inte längre lät
en Afrodite stiga upp ur sina vågor.
Roland hade satt sig. Han betraktade tavlan,
länge, utan att bry sig om Bertholds frågor.
Plötsligt förstod Dag att han inte såg den.
Vill du ha nåt att dricka?
Rolands huvud sjönk ner mot tavlan. Bry er
inte om mej! sa han. Ni ska inte bry er om
mej. Jag vet inte riktigt... Jag kommer från
sjukhuset. Mamma dog nyss.
Klockan inne i rummens djup slog ett. Eller
halv ett, eller halv två. Man kunde inte veta.
Ringarna slog ut från Rolands kropp, som när
en sten kastas i floden, och de spred sig
och dog bort tillsammans med klockklangen.
Rummet vaggade för orden, som halvsjungna
trillade ner över dem från en våning högre
upp. Ovanför dem. Ljud som plötsligt
frambesvor deras nakna själar. Dag kände hur
lemmarna växte, bålen, det skäggiga huvudet.
Han gjorde en gest åt Berthold över Rolands
huvud. Berthold reste sig.
Det var ohyggligt lessamt det här! sa han
och la handen på Rolands axel. Jag tror det
bästa vi kan göra är att lämna dej ensam nu.
Han såg på de andra. De följde honom. De
slank ut genom den höga, vita dörren som
skuggor ur en katedral.
Dag stod tung framför den hopsjunkna
gestalten. Du ska ligga hos mej i natt, sa han
mjukt. Min säng är bred. Du ligger hos mej.
Den andre svarade ingenting. Ögonen hängde
som klumpar vid tavlan. Den där flickan ..
sa han med gäll röst.
Å, hon! sa Dag. Hon hör inte hemma här.
Han tog tavlan i sin famn och bar ut den på
dess plats. Det sista han såg genom springan
när han stängde dörren var hennes röda hår,
men han såg det svagt, det ägde inte längre
sin blommande kraft. Mina ögon är så svaga,
tänkte han triumferande.
Roland hade börjat klä av sig. Så vackert
hans huvud var. Huden lyste len och slank.
När de kröp ner i bädden och hade släckt
ljuset, kände Dag hur armarna knottrade
sig. Sången ljöd muntrare högt ovanför deras
huvuden. Med en rysning tryckte han sig intill
den andre. Något vått rörde hans panna. Han
lyfte upp ansiktet mot Rolands och fångade
upp hans tårar med tungan. Där utifrån slog
klockan igen, på utsidan av murarna. Han slöt
ögonen och lyssnade till den.
Det är underligt, tänkte han, så lite man
bryr sej om det när man befinner sej inne
i katedralen. Att dess klockor slår och slår.
Hanserik Hjertén är född i Linköping 1928 och tog studenten där 1947. Redan året innan gjorde
han emellertid sin poetiska debut i kalendern "Ny lyrik", och i början av 1948 framträdde han
med en egen diktsamling, "Blå jord". Han har vidare medarbetat i 40-tal och skrivit recensioner
på Östgötens livaktiga litteratursidor. Någon prosabok har han ännu inte utgivit.
12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
