Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Olof Molander: Kring några brev från August Strindberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRING NÅGRA BREV FRÄN AUGUST STRINDBERG
mord på Othello, och faderskapsfrågan är bara
litet allvarligare behandlad än i Barselstuen
där den är klassiskt svinaktig hållen.
Logiken är sträng och vittnar om stark
tänkegåva hos författaren, som sålunda icke
kan identifieras med den vansinniga hjälten.
Alltså: En rädsla för damerna! Nåja, de
kunna vara djävliga nog, men de äro ytterst
lätt skrämda.
Fundera på saken emellertid!
Det kanske bör noteras att honoraret icke
var dåligt. Biljettintäkterna för fem
föreställningar stego till 4 460 Fmk. (omkring 3 200
sv. kr.); Strindberg fick alltså nästan tio
procent av bruttot.
Strindbergs kritiska inställning till sitt
epokbildande ungdomsdrama är inte så märkvärdig,
när man tänker på att han vid denna tidpunkt
närmat sig det naturalistiska dramat och fått
"Fadren" spelad på Casinoteatern i
Köpenhamn, där stycket blivit en betydande
framgång. Att Svenska teatern i Helsingfors icke
ens vågade snudda vid tanken att uppföra
stycket förefaller lika naturligt när man vet
att den i hög grad bildade sin repertoar efter
stockholmskt mönster och att uppförandet i
Stockholm i januari 1888 möttes av
nedgörande kritik och publikens indignerade
protester.
"... förgiftade floretter" o. s. v. syftar
naturligtvis på fäktscenen i "Hamlet" och på
"Gengangere".
När Strindberg särskilt betonar, att
författaren "icke kan identifieras med den
vansinniga hjälten", sammanhänger detta ju med
hans ofta återkommande farhågor för att bli
inspärrad av sin hustru i samband med de
äktenskapliga komplikationerna. Vid
ankomsten till Danmark hösten 1887 steg han, på
väg till Köpenhamn, av tåget i Roskilde och
uppsökte en hospitalsläkare för att få
dokument på sin själssundhet.
Om man undantager en kortare kontakt
1894, då Molander ämnade övertaga Vasa-
teatern och önskade börja sin verksamhet där
med ett stycke av Strindberg, sammanstrålade
icke deras intressen förrän 1899.
Återupptagandet av "Lycko-Pers resa" och "Mäster
Olof" på Vasateatern under Ranfts direktion
1896 och 1897 blev stora framgångar för
författaren. Det finns anledning sätta tro till
påståendet, att det icke minst var framgången
med "Mäster Olof", som stimulerade
Strindberg till den historiska skådespelsdiktning,
som under året 1899 resulterade i
"Folkungasagan", "Gustaf Vasa" och "Erik XIV". Ranft
hade då redan flyttat sin dramatiska
verksamhet från Vasateatern till Svenska teatern och
börjat en hård konkurrens med Dramatiska
teatern. Strindberg å sin sida såg i Ranft en
möjlighet att bli spelad, oberoende av
Dramatiska teatern, som bojkottat honom under det
sista decenniet. Och även om Ranft stod
fullkomligt främmande för den ospelade dramatik,
som sedan åratal hopade sig i Strindbergs
skrivbordslådor ("Kamraterna", "Fröken Julie",
"Himmelrikets nycklar", "Bandet" "Till
Damaskus" I—III, "Advent" och "Brott och
brott"), insåg han mycket väl det överlägsna
publika värdet hos Vasadramerna. Och den
17 oktober 1899 fick "Gustaf Vasa" en med
stora förväntningar motsedd, lysande
urpremiär på Svenska teatern med Emil Hillberg,
Anders de Wahl och Töre Svennberg i
huvudrollerna. Strindberg blev i ett slag mittpunkten
i det svenska teaterlivet. Harald Molander vann
också en av sina vackraste insceneringssegrar
såsom styckets regissör, och dagen efter
premiären sände Strindberg honom några
tacksamma rader. Det gällde tydligen att smida
medan järnet var varmt, ty redan dagen därpå
följde en ny epistel:
Broder Molander,
I natt fann jag ett vänligt telegram från Albert.
Idag ett brev: av innehåll att han nu genast
önskade för komediavdelningen det Sagospel
jag bebådat och som han trodde färdigt,
men som ej var det. Jag röck då fram med
Erik XIV, precis som vi kommit överens
2 BLM 1949 I
17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
