Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Gotthard Johansson: Strindberg och konsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRINDBERG O C II KONSTEN
Så mycket egendomligare är, att Strindberg,
när den tiden kom, ställde sig ganska
kallsinnig även till detta måleri och synes ha
saknat all blick för dess samband med hans
egen litterära teknik. Intet vittnesbörd kan
i det avseendet vara mera belysande än den
uppsats han 1884 skrev i kalendern Svea om
Carl Larsson, med vilken han föregående
sommar varit tillsammans i Grez. Göran Lindblad,
som anför denna uppsats som ett bevis för hur
starkt Strindberg påverkats av Carl Larsson,
säger: "Hans sympati gränsar i själva verket
till identifikation." Det är fullkomligt
riktigt. Men det är bara det, att det är sin
egen ståndpunkt Strindberg identifierar med
Carl Larssons och inte tvärtom. Uppsatsen
i Svea är framför allt ett uttryck för hans
konstförakt. Redan 1876 hade Strindberg
formulerat den för en begynnande diktare
märkliga satsen, att ett häfte av Sveriges
officiella statistik är mera värt än en samling
elegier, sammanskriven av en privatperson
över en liten sorg. 1884 stod han mitt uppe
i sin utilistiska period, och en av hans
älsklingsidéer var nu, att måleriet spelat ut sin
roll och skulle ersättas av den genom
reproduktion mångfaldigade teckningen, liksom
litteraturen skulle ersättas av journalistiken. Carl
Larssons främsta värde i Strindbergs ögon
blev nu, att han var tecknare, och hela
uppsatsen mynnar ut i en nästan rörande skildring
av hur konstnären
... lämnar tillfälle och utsikter att göra en lysande
ekonomisk framgång med sitt nyförvärvade
målar-namn, då han överger det klassiska staffliet och
återtar sin gamla vanda plats vid det prosaiska
arbetsbordet och på sina hårda buxbomsbitar arbetar åt sig
en mager, hårdförvärvad vinst... Detta är ett
övertygelsens offer, som en mindre skeptisk än jag skulle
vilja kalla med namnet stort i vår eljes så lilla tid.
Ingen framställning av Carl Larssons
situation kunde vara mera missvisande. I själva
verket svor han ve och förbannelse över de
buxbomsstockar, på vilka han — för
överförande i trästick, tidens vanliga
reproduktionsmetod — tecknade de illustrationer, som
han hade fått betalt för i förskott och som
hindrade honom från att måla. "Jag vågar
icke titta på naturens prakt av rädsla för att
frestelsen blir för stor", skriver han i ett brev,
och det låter som ett nödrop, när han tillägger:
"Nu har jag icke målat på 11 månader!" Trots
den attityd av trogen lärjunge han intog till
Strindberg som den äldre och beundrade
vännen vågade han sig också på en stillsam
protest. Efter läsningen av "Likt och olikt"
skriver han:
Men det var tusan vad du tänker ligga efter oss,
fattiga målarkluddar. Zola och konsorter finner du
bra och nödvändiga, men tavlor, som säga precis
samma sak lika bra, ja mycket bättre (se Millet, se
Cazin och Pointelin!) i en tavla eller en cykel av
tavlor, hava icke berättigande!
Därmed sätter Carl Larsson fingret på en
öm punkt i förhållandet mellan konsten och
litteraturen. Detta förhållande är i verkligheten
ofta vida mer komplicerat än det framstår
i eftervärldens ögon, som ha lättare att se
parallelliteten mellan samtida litterära och
konstnärliga rörelser än de medagerande
själva. Strindbergs egen inställning till de
konstnärer i hans samtid, som stodo honom
närmast, visar detta. Men han står inte ensam.
Zola, den litterära naturalismens ledare, drog
visserligen de riktiga konsekvenserna, när han
som kritiker tog parti för impressionismen och
framför allt uppträdde som Manets
försvarsadvokat inför den allmänna opinionen. Men
hur begränsad hans horisont var, framgår på
ett nästan beklämmande sätt av den
fullkomliga brist på förståelse han visade sin egen
intimaste barndomsvän, Cézanne, som han
uppriktigt ansåg vara tokig. Strindberg, som
åtminstone vid denna tid beundrade Zola, ansåg
att Manet var tokig — eller hade fel på ögonen.
Så skrev han ännu 1886, tio år efter det han
knutit den första kontakten med
impressionismen. Det skedde under hans parisresa hösten
1876, året för den andra, av allmänhet och
kritik ännu med löje och förakt mottagna
impressionistutställningen — den första hade
ägt rum 1874 — och alltså på ett tidigt stadium
23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
