Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Gotthard Johansson: Strindberg och konsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GOTTHARD JOHANSSON
August Strindberg: "Strandparti". Paris 1894. Om denna målning skrev Ragnar Hoppe, då den 1924 utställdes
i Gummesons konsthall, att den är "franskt delikat i färgen, sval, blond, med mjuk och skimrande luft,
levande vatten och en förgrund, vilken skulle göra vilken målare som helst heder", och Erik Blomberg
beskrev den som en målning "vilken impressionistisk målare som helst kunde vara stolt över".
i "Tjänstekvinnans son" gav av sitt
artistumgänges måleri stämmer helt in på hans
eget, som han beskriver på följande sätt:
Johan målade alltid havet, med kust i förgrunden;
vresiga tallar, några nakna skär längre ut, en vitmålad
båk, ett sjömärke, en prick. Luften var mest mulen,
med en svag eller stark ljusöppning i horisonten;
solnedgångar eller månsken; aldrig klart dagsljus.
Nästa gång Strindberg på allvar tar upp
måleriet, i början av 90-talet, är också under
en övergångsperiod. Efter den våldsamma
produktivitet han utvecklat under hela 80-taIet
börjar slutligen diktarådran sina och hans
intresse vändas mot andra håll,
naturvetenskaperna, ockultismen. Det är hans
Infernovandring, som nu begynner. Från denna period
härröra de märkligaste av Strindbergs
målningar. Grundstämningen i dem är fortfarande
romantisk, men både känsloupplevelsen och
målningssättet genomgå en stegring mot det
dramatiska. Havet är alltjämt hans främsta
motiv, men ett hav i storm och uppror, med
en vitfräsande jättevåg svallande under en
mörk, hög himmel, täckt av brustna
ovädersskyar. Färgen är kramad direkt ur tuben och
lagd på duken med palettkniven i ett frenetiskt
furioso, som ger åt dessa ovädersbilder en
särställning inte bara i Strindbergs eget måleri
utan i den svenska konsthistorien. Att de ha
krav på att räknas till denna är otvivelaktigt,
och den förste som insåg det var Richard
Bergh, då han deponerade den kanske bästa
av dem i Nationalmuseum, där den hängde
i flera år men tyvärr inte längre finns kvar —
en variant finns i Nordiska museet, som har
den största samlingen av Strindbergs måleri.
Flera andra kommo fram på den utställning,
som 1924 ägde rum i Gummesons konsthall.
Av kritiken jämfördes vid detta tillfälle
Strindbergs havsbilder med Courbets mariner,
och onekligen ha de både i stämningen och
tekniken beröringspunkter med den store frans-
28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
