Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Holger Ahlenius: Att vara människa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ATT VARA MÄNNISKA
ekvation sedan länge en övervunnen
ståndpunkt. Den motsatsfyllda människan, den
oavslutade inre kraftmätningen mellan starka
drifter och ett övermäktigt överjag, där "den
onde" försåtligt nästlar sig in på växlande
sidor, hade av vattendelaren André Gide åter
ställts i centrum. Måttfullhetens ideal har
spårats också hos Gide — såsom klassisk
formtukt och stilrenhet — men eljest mindre som
frukten av medveten strävan än som
slutresultatet av en livsvarig balansakt, där än den ena
ytterligheten, än den andra hotat att taga
överhanden, men där de till sist alltid har schackat
varandra.
Härom påminns man vid läsningen av
"Äktenskapsskolan", vars själva titel är
hämtad från le grand siècle, och dess båda
följdskrifter, "Robert" och "Geneviève";
tillsammans utgör de en "triptyk", skriven 1927—33,
och nu utgiven på svenska i en volym. Det är
inte något av Gides mera betydande verk men
väl ett karakteristiskt. Ännu en gång har han
begagnat dagbokens form för att med
diabolisk ironi röja för läsaren vad dess föregivna
författare, den förälskade Eveline, inte fattat,
att hennes dyrkade fästman är en
egenrätt-färdig hycklare och förmyndarmänniska av
odrägligaste slag. Efter hand som hennes ögon
öppnas och Robert och deras dotter Geneviève
också kommer till ordet, blir problemet mer
invecklat. Robert framstår snarare som en av
de självbedragare Gide alltid haft ett gott öga
till, och som vant sig att med upphöjda
talesätt bemantla och idealisera sin egennytta, sitt
maktbegär och sin prestigehunger. Han blir
också en företrädare för de så kallade
rätt-tänkande, för den franska bourgeoisie, för
vilken Kyrkan bara är ett hjälpmedel att få
sitta kvar i orubbat bo, och som Gide alltid
avskytt. Men Evelines överlägsenhet blir
samtidigt mindre självklar, därför att hon råkar
höra till de "natursnälla", de lyckligt
sammansatta varelser, vilkas brist på religiösa behov
hör samman med att godheten och
självuppoffringen hos dem är — natur. Gide har
vidrört den intrikata frågan om "kristna syndare
och ädla hedningar" och därmed försökt göra
Robert rättvisa: den som är snärjd i en
fördärvad naturs garn har större svårigheter att
bemästra och därför kanske större behov av
religionens läkedom. Men den hänsynslösa
självrannsakan, det syndamedvetande, som
Robert så ängsligt värjer sig mot, är en
ofrånkomlig fordran för både kristna och icke
kristna. Människans eviga slitning mellan
stridiga krafter och impulser äger hos Gide rum
på det jordiska planet men har fått
djuppsyko-logisk komplikation, och i Genevièves endast
skisserade gestalt har han markerat den
praktiska, utåtriktade inställningen hos en yngre
generation, som efter genomkämpade
pubertetskriser föredrar att avskriva hela
problematiken eller projicierar den på det sociala planet
— såsom han själv en tid hade ansträngt sig
att göra det. Trots enstaka finlandismer är
Göran Schildts översättning på det hela taget
mycket tillfredsställande, men "vetgirighet"
hade nog varit att föredraga framför
"nyfikenhet" (s. 119), "vår lärarinna i franska"
framför "vår franska lärarinna" (s. 152) och
"bottenlös okunnighet" framför "opejlbar"
(s. 167).
Det inre frihetsproblemet möter upp också
hos Gide och löstes länge i vitalistisk riktning
med Freud och Bergson men behandlas i
car-tesianskt-rationalistisk anda i "Theseus", där
den åldrige mästaren gjort upp räkningen med
sig själv och summerat sin livserfarenhet.
Aldrig har han så helt låtit sig genomträngas
av klassicitet som i denna sinnrika omdiktning
av den grekiska Theseus-sagan, virtuost avfattad
på den mest raffinerat enkla och finslipade
1700-talsprosa och ypperligt överflyttad till vårt
språk av Elsa Thulin. I berättelsen om Theseus,
vidunderdödaren, och hans sällsamma äventyr
på Kreta har han givit en bild av sitt eget
väsen, sin egen gäckande obeständighet och
oåtkomlighet, sin egen trohet endast mot sig
själv, sin egen kluvenhet mellan kärlek och
åtrå, sinnlighet och ande. Både pliktens
ariadnetråd och Daidalos’ vetenskap är
oumbärliga då det gäller att uppsöka och döda det
41
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
